Kalender

Nyhetsbrev

Ja takk, jeg vil gjerne ha nyhetsbrev fra Kritikerlaget.





Arbeiderlitteratur i Sverige og ideologisk litteraturkritikk

Les foredraget Rasmus Landström holdt under Kritikerseminaret på Lillehammer.

Kritikerlaget 13. juni 2016 ReferaterLitteratur
6 rasmus

Får man inte lätt ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp? Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår.

Så skrev Kristian Lundberg i Yarden 2009. Det var en bok som slog ner som en bomb i det litterära Sverige. Lundberg var redan en etablerad författare när den kom. Han hade gjort sig känd som en lite inåtvänd poet som skrivit ett par grubblande deckare och kandiderat för Kristdemokraterna. Men 2009 hade han varit tyst sedan några år. I Yarden fick vi reda på orsaken: han hade blivit av med skrivuppdrag och tvingats ta ett jobb i Malmös hamn. Yarden, skriver han, är en omställningsplats för fabriksnya bilar där anställda i bemanningsföretag och papperslösa jobbar sida vid sida. Där man får svabba bilar utan skyddshandskar i minusgrader för sjuttio kronor i timmen. Lundberg arbetade 14 timmar om dagen samtidigt som han skrev på ett manuskript om hamnen. I ett förtvivlat ögonblick frågade han: «hur kom det sig att min klassresa en dag började röra sig baklänges?». Han hade ju nyss varit uppburen poet och kulturjournalist – nu var han en modern statare.

Lundbergs bok fick ett enormt genomslag. I efterhand går det att se att den sammanföll med en trend i litteratursverige. Genombrottet sammanföll nämligen med arbetarlitteraturens återkomst. Överallt ordnades det seminarier och skrevs debattartiklar om Yarden. Samtidigt översvämmades bokmarknaden av arbetsplatsskildringar, av klasskampslyrik och berättelser om ett förlorat folkhem. Jenny Wrangborg, Sara Beischer, Pål Börjesson, Emil Boss och Marie Hållander hette några av författarna. Det var en ung litteratur, som gav röst åt «prekariatet», åt arbetslösa ungdomar och de bemanningsföretagsanställda. Men även etablerade författare som Lundberg och Johan Jönsson bidrog med böcker. Plötsligt talade alla om klass, arbete och fattigdom. Hur kom det sig? Var kom detta breda genomslag ifrån? Det ska det här föredraget handla om. I det ska jag göra en liten tillbakablick på arbetarlitteraturens historia och förklara varför den blivit en så stark tradition i Sverige. Jag ska prata lite om varför arbetarlitteraturen fått en sådan revival idag. Slutligen ska jag fundera lite kring vad det innebär att skriva om arbetarlitteratur som kritiker.

Den svenska arbetarlitteraturens historia
Men först några ord om vad arbetarlitteratur är för något. «Arbetarlitteratur» är egentligen en rätt svensk eller möjligen nordisk term. I många andra länder kallar man det istället för «socialistisk litteratur». Men i Sverige har «arbetarlitteratur» satt sig, mycket på grund av att det är en bredare term. Det råder dock delade meningar om ordets innebörd. En klassisk definition av arbetarlitteratur är litteratur skriven av arbetare, för arbetare, om arbetare. Men använder man sig av denna definition uppstår genast en rad problem. Många av de klassiska arbetarförfattarna har ju inte alls varit arbetare utan heltidsförfattare. De har belönats med stora stipendier och ett par av dem har tjänat rätt bra på sina böcker. Två av dem har ju till och med suttit i svenska akademien. Inte heller har de uteslutande skrivit för arbetare. Under 1930-talet gavs arbetarförfattarnas böcker ut på de stora borgliga förlagen, de hyllades av uppburna yrkeskritiker och lästes brett. Inte ens kriteriet att den ska handla om arbetare stämmer alltid. En vanlig figur i den senare arbetarlitteraturen har varit «nedkomlingen», dvs. den proletariserade medelklassmannen eller kvinnan.

En som har funderat mycket kring begreppet arbetarlitteratur är litteratursociologen Lars Furuland. Han har konstaterat att arbetarförfattarna sällan uppfyller alla dessa krav. Ska man då nöja sig med om något enstaka kriterium uppfylls, frågar han? Säga att det räcker med att författaren har en arbetarbakgrund eller skriver om arbetare? Nej, menar Furuland, för då blir begreppet urvattnat. Om till exempel Norweigans VD Bjørn Kjos bestämde sig för att skriva en roman om en flygvärdinna skulle det inte per automatik vara arbetarlitteratur. Arbetarlitteraturen måste ha tendens, den måste handla om klassamhället och orättvisor. Därför löser Furuland problemet genom att definiera arbetarlitteraturen som något som uppstår i skärningspunkten mellan de tre kriterierna. En litteratur för arbetare, av arbetare, om arbetare. I gränszonen däremellan uppstår den.

När uppstod arbetarlitteraturen i Sverige då? Det är också omdiskuterat, men de flesta menar att det skedde någon gång i början av 1900-talet. Då började ett par författare – som troligen är ganska okända här i Norge – skriva romaner. De var brädgårdsarbetare, hemsömmerskor, rallare, och de skrev om livet i arbetarbarracker, de skrev om tungt skogsarbete, om fattigdom och kvinnoförtryck. Dessa författare blev inte särskilt uppmärksammade på sin tid, varken i arbetarpressen eller i de borgerliga tidningarna.

Istället var det på 1930-talet som det stora genombrottet kom. Detta är en mytologiserad tid då några av de största mästerverken i det svenska 1900-talslitteraturen skrevs och i efterhand har det beskrivits som «arbetarlitteraturens guldålder». Vi kan stanna till vid året 1933, som är ett slags märkesår. Då kommer nämligen tre romaner som bildade den så kallade «statarskolan». Dessa var Ivar-Lo Johanssons Godnatt, jord, Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd och Jan Fridegårds En natt i juli. Jag vet inte om alla tre finns översatta till norska, men Godnatt, jord vet jag översattes 1939 och gavs ut på norska Tidens förlag. Om jag skulle välja en bok från den här perioden så är det den. Den är ett fullkomligt mästerverk. Där skildras ett statarkollektiv – dvs. livegna bönder – i Sörmland på ett säreget och alldeles underbart språk. Vi får följa en pojke som heter Mikael, hur han upptäcker sin sexualitet och hur han mer och mer börjar identifiera sig med sin klass. Vi får träffa en agitator som försöker organisera statarna och vi får möta flera bönder som sliter på potatisåkrarna. Ivar-Lo’s språk är sinnligt och säreget, influerat av expressionism och vitalism och när man läser boken känner man hur varje mening spritter av liv.

Anledningen till att jag tar upp statarskolan är för att de var väldigt typiska för sin tid. De var företrädare för en ny proletär landsbygdsskildring där författarna använde sig av liknande motiv och miljö. De uppvisade alla ett starkt klassmedvetande och de skrev en litteratur som ville påverka politiskt – det anses till exempel att statarskolan spelade en viss roll då statarsystemet avskaffades 1945, i och med att jordproletärerna blev betalda i kontantlön istället för natura. Samtidigt – och detta är viktigt – uppvisade författarna en stor stilmässig bredd.

Nu ska jag inte fördjupa mig mera i Ivar-Lo och 1930-talets arbetarlitteratur. Jag ville bara ta ett exempel på ett av de många mästerverken som skrevs under 1930-talet. För denna period ligger mig – liksom alla som skriver om arbetarlitteratur – varmt om hjärtat. Denna period är förutsättningen för proletärromanens livskraft i Sverige och det är – i mitt tycke – den överlägset mest intressanta perioden i det svenska 1900-talets litteratur. Tyvärr har den dock inte blivit så känd utomlands som den borde ha blivit. Den franska litteraturprofessorn Philippe Bouquet, som är expert på svensk 1900-talslitteratur – menar att om 30-talets litteratur varit skriven på ett större språk skulle arbetarförfattarna nämnts över hela världen och enligt Lars Furuland är 30-tals författarna det litterärt viktigaste som hänt i Norden under hela 1900-talet.

(Jag ber om ursäkt om jag låter som en kulturnationalist när jag pratar om det här)

Efter 30-talet har arbetarlitteraturen kommit i vågor. En kom under 1960-talet, en under 1970-talet. Jag ska ska dock inte fördjupa mig i det. Vi hoppar istället fram till det sena 1990-talet och nu ska jag berätta om vad som föranledde det stora uppsvinget inom dagens arbetarlitteratur. Först och främst så har ju uppsvingen alltid någon utomlitterär anledning: 1930-talets uppsving hänger till exempel samman med socialdemokratins genombrott och arbetarrörelsens frammarsch. 1970-talets uppsving hänger samman med 1968. Det är svårare att säga exakt vad som föranlett dagens uppsving eftersom det ligger så nära i tiden. Troligen har det att göra med den ekonomiska krisen som Sverige drabbades av på 1990-talet. Flera litteraturvetare har uppmärksammat att det blev allt vanligare med arbetarklasserfarenheter i svensk litteratur efter den.

På 1990-talet skedde ett uppsving för realismen i bred bemärkelse i Sverige. Det var då den stora deckarvågen – den som vi idag kallar för nordic noir – bröt igenom och vi fick en feministisk novelboom. Under denna tid började litteraturen röra sig i politiska utmarker. Något som en svensk litteraturvetare som heter Åsa Arping har kallat «folkhemsromaner» uppstod. Folkhemsromanerna blickade bakåt mot 1960-talets rekordår. De utspelade sig i förorter och på landet och behandlade ofta frågor om fattigdom och utanförskap. Huvudpersonerna var unga människor som längtade bort. Lösningen på samhällsproblemen i folkhemsromanerna var nästan alltid individuella – att ta sig bort från förorten eller byn, att lämna sin klass. Det var klassamhället gestaltat som ett individuellt – i motsats till kollektivt – problem.

Folkhemsromanerna var en slags arbetarlitteratur i sin linda. Och i mitten av 2000-talet kan man säga att ett par folkhemsromaner muterade till arbetarlitteratur. Då publicerade Susanna Alakoski sin roman Svinalängorna. Den handlade om hennes underbetalda, alkoholiserade föräldrar och deras liv i Ystad. Ungefär samtidigt kom en annan viktig bok: Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” som handlade om hennes pappa som jobbade som härdare vid metallverken i Västerås . Det var böcker som visserligen kunde karakteriseras som folkhemsromaner, men som samtidigt hade ett politiskt patos de tidigare romanerna saknat. Alakoskis bok var en rasande anklagelseakt mot ett samhälle som medvetet hållit hennes hårt arbetande föräldrar i fattigdom och tryckt ner dem till botten på grund av deras alkoholproblem. På ett liknande sätt försökte Linderborg göra upp med bilden av ett självgott Sverige som lämnat klassamhället bakom sig. Det här var alltså böcker som inte diskuterade fattigdom i första hand utan klass. Linderborg och Alakoski var en aktivistisk typ av författare som ville diskutera samhällsfrågor och de identifierade sig med den proletära litteraturtraditionen.

Och med dem släppte låsningen. Arbetarlitteraturen var tillbaka. Nu började både små och stora förlag att publicera arbetarlitteratur som aldrig förr. 2006 belönades Svinalängorna med Augustpriset (Sveriges stora litteraturpris) och året efter nominerades Mig äger ingen. I samma veva kom det arbetarlitterära genomslaget bland kritikerna med Lundbergs Yarden. På några år fördubblades föreningen Arbetarskrivare sitt medlemsantal och många redan etablerade författare gick med. Samtidigt syntes ett uppsving för Ivar-Lo priserna och Ivar-Lo-dagen. På senare år har ett par nya priser instiftats (ett stort pris till Ove Allanssons minne nyligen) och tidningen KLASS (med arbetarlitteratur som fokus) har börjat ges ut. Idag anordnas det regelbundet debatter i radio och på tv och på bokmässan. Vissa har hävdat att arbetarlitteraturen inte upplevt en sådan här guldålder sedan 1930-talet.

Arbetsskildrare och arbetarskildrare
Efter Alakoskis, Linderborgs och Lundbergs romaner är det svårt att göra någon regelrätt historieskrivning eftersom böckerna ligger så nära i tiden. En annan sak som försvårar är att det kommit så mycket arbetarlitteratur som spretar åt så många håll. Men jag skulle ändå vilja peka på tre tendenser som jag anser är viktiga och som särskiljer den samtida arbetarlitteraturen gentemot den tidigare.

• Det första är arbete. Den samtida svenska arbetarlitteraturen handlar i stor utsträckning om konkret arbete. Detta kan tyckas vara ett märkligt påstående: har inte arbetarlitteraturen alltid handlat om arbete? Nej, arbetet har faktiskt inte varit så närvarande som man kan tro. Ta exempelvis en av 1930-talets verkliga klassiker: Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Den heter «kring en bro» just för att den skildrar allt annat än själva brobygget. Inte heller Ivar-Lo skildrade arbetet i någon större utsträckning. För dessa författare var det klasserfarenheten som var det viktiga. I Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här (2012) däremot beskrivs arbetet på ett äldreboende sida upp och sida ner. Och i Eric Peterssons nyutkomna bok «fabriksliv» (2015) upptar arbetsmomenten på en fabrik en stor del av textutrymmet. Jag ska inte tråka ut er med en massa exempel från böcker som ni troligen inte har läst, men faktum är att det kommit så många böcker att vi kanske borde tala om en arbetslitteratur istället för en arbetarlitteratur.

• Den andra tendensen: dagens arbetarlitteratur är till stor del är ett kvinnligt fenomen. Det är kvinnorna som dominerar kvantitativt och det är kvinnorna som får mest uppmärksamhet. Litteraturvetaren Magnus Nilsson har föreslagit att det kan bero på att kapitalackumulationen flyttat från tillverkningsindustrin till serviceproduktionen. Det förklarar också varför det kommit så många skildringar av vården på senare år. Marie Hållanders Tjänster i hemmet (2013), Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här (2012), Linn Bursells Allt som är (2014) och Marie Norins 11.05.05-14-10.17 (2015) är bara en bråkdel av alla de böcker som givits ut. Det är också inom detta fält som – enligt mitt tycke – den intressantaste arbetarlitteraturen skrivs. Som ni kanske vet har den offentliga sektorn i Sverige kommersialiserats på ganska kort tid. Övergången från välfärdsverksamhet till vårdproduktion styrd av riskkapitalbolag är något nytt och fortfarande obearbetat litterärt.

• Den tredje tendens som jag skulle vilja peka på är bredden i dagens arbetarlitteratur. Det finns en föreställning om att arbetarskildringarna mest består av grådaskig diskbänksrealism. Så är det inte – och detta vill jag verkligen understryka. Idag spretar arbetarlitteraturen åt flera håll samtidigt: modernistisk lyrik samsas med dokumentärromaner, lyriska essäer med språkmaterialism. Det som kallas socialrealism är egentligen bara en liten del av dagens arbetarlitteratur.

För att illustrera bredden skulle jag vilja läsa tre korta dikter av samtida arbetarförfattare. Den första kommer från en poet som varit med ett tag som heter Göran Greider och som skriver en slags centrallyrisk arbetarpoesi… Den andra kommer från en språkmaterialistisk poet som heter Johan Jönson och som skriver om vården (s. 189-190). Det tredje kommer från den spoken word-inspirerade poeten Jenny Wrangborg… (vars två diktsamlingar sålt i nästan 10 000 ex)

Att kritisera arbetarlitteratur och skriva ideologisk kritik
Okej. Nu tänkte jag går över till att prata lite om den andra punkten i programmet: att skriva ideologisk litteraturkritik. Vad innebär det egentligen att skriva ideologisk litteraturkritik? Jag tänkte närma mig detta stora ämne genom att sätta min egen verksamhet i sin historiska kontext. Jag är alltså frilansande litteraturkritiker och mina uppdragsgivare är nästan uteslutande röda eller rödgröna tidningar. Utöver det föreläser jag då och då i arbetarrörelsesammanhang. Jag befinner mig alltså till stor del i en annan offentlighet än den borgerliga – en slags motoffentlighet. Att vara med och bygga en sådan offentlighet har alltid varit en viktig del av den radikala litteraturkritiken.

Den tidiga socialistiska litteraturkritiken i Sverige var väldigt upptagen vid byggandet av denna motoffentlighet, den så kallade «proletära offentligheten». Kritiker fungerade ofta som domare som bestämde vad som var «arbetarklassens egen kultur», och vad som var reaktionär borglig kultur. Man ägnade sig också mycket åt att kritisera den kommersiella «smutslitteraturen», som man menade verkade demoraliserande på folkmassorna. I början av 1900-talet drev till exempel Socialdemokratiska ungdomsförbundet och tidskriften Fram en kampanj mot detektivromanen. Idag har detta projekt på många sätt gått i stöpet. Att man skulle kunna bygga upp en renodlad «proletär offentlighet» är det nästan ingen som tror på längre. Och «smutslitteratur» är numera ett oanvändbart och elitistiskt begrepp. Men jag tror ändå att en modern radikal litteraturkritik har något att lära av den tidiga socialistiska kritiken. Och här tror jag att kritiken av arbetarlitteraturen har en viktig roll att spela.

Jag tror att arbetarlitteraturen kan hjälpa till och visa att det finns en annan värld och en annan livsmiljö än den borgerliga. Att arbetarklassen har sitt eget språk, sina egna skrönor och sin egen historia. Det finns kanske ingen «proletär offentlighet» längre men det finns i alla fall en arbetarklassens egen kultur. Den är ofta lite grövre och råare än den borgerliga, men där finns ofta ett stort mått av solidaritet och hjälpsamhet. En radikal litteraturkritik kan sätta ljuset mot denna andra kultur. Och även om jag inte tror att begreppet smutslitteratur är användbart idag så tror jag ändå att en radikal litteraturkritik måste kunna visa att det finns en annan folklig kultur än den genomkommersialiserade. Att föreningar som Arbetarskrivare finns, att ABF bedriver skrivarcirklar; att det kan finnas ett litterärt värde i att skriva om kroppsarbete. Att alla människors berättelser är exakt lika mycket värda och lika intressanta om de berättas på rätt sätt.

Ibland får jag frågan om varför jag envisas med att prata om «arbetarlitteratur»? Finns det verkligen någon poäng med att använda detta begrepp när den offentliga diskussionen till så liten del handlar om sociala klasser? Vore det inte bättre att istället tala om en «prekariatlitteratur» med tanke på att så mycket av dagens svenska litteratur skildrar människor i osäkra anställningar? Idag när så få identifierar sig som arbetarklass; borde man inte tala om en radikal litteratur som kommer underifrån istället? Detta är två relevanta frågor för den som sysslar med ideologisk litteraturkritik. Men jag vill ändå försvara begreppet arbetarlitteratur – och här ska jag ange tre anledningar till att jag tycker att vi ska fortsätta använda det:

• Det första är att arbetarlitteraturen faktiskt sysslar med klass. Arbetarklassen är ingen liten minoritet i samhället. Det är en majoritet av befolkningen som dagligen bygger landet. Arbetarklassen ser till att soporna töms, att bussarna körs, att de sjuka omhändertas, att datorerna servas etc. Utan arbetarklassen stannar landet. Det är ur denna erfarenhet som arbetarlitteraturen stiger. Det är en aktivistisk litteratur som kommer underifrån. Den härstammar ur erfarenheten av exploatering, dvs att en majoritet av befolkningen tvingas lönearbeta medan en minoritet berikar sig på detta arbete. Lossar man klassbegreppet och talar om en «prekariatlitteratur» går man miste om dess förankring i folkmajoriteten. Visst kan man tala om «prekariatet» – men som en del av en brett definierad arbetarklass i så fall. Här tror jag också att man som kritiker kan ha något viktigt att bidra med: litteraturkritiker är i vanliga fall bra på att begripa marginalisering i litteraturen – vi talar gärna om den som stötts ut ur gruppen, om invandraren eller hbtq-personen. Vi gillar galna kvinnor på slottsvindar men arbetarkärringar i kök är vi mindre intresserade av. Jag tror att man som litteraturkritiker, utifrån arbetarlitteraturen, kan bidra till den moderna diskussionen om klass och det samtida klassamhället.

• Den andra anledningen till att jag tror att det är viktigt att hålla fast i begreppet arbetarlitteratur är för att behålla förankringen i traditionen. I Sverige är ju arbetarlitteraturen, precis som jag har förklarat en väldigt rik litteraturtradition och jag tror att det är viktigt att se banden mellan nu och då. När en författare som Hassan Loo Sattarvandi i Still skildrar arbetslösa invandrarungdomar i en förort till Stockholm är det viktigt att se likheterna med hur Lars Ahlin skildrade arbetslösheten i 1930-talets Sverige i Tåbb med manifest. Att det man i dåtidens Sverige kallade «trasproletärer» påminner rätt mycket om det vi idag kallar «invandrare» i «problemförorter».

• Den sista anledningen då. Den hänger samman med den förra. Genom att uppmärksamma arbetarlitteraturen som en tradition kan man som kritiker visa hur den har förändrats under det dryga sekel den har funnits. Som jag påpekat tidigare finns det oerhört mycket fördomar mot arbetarlitteraturen. Den kallas ofta diskbänksrealistisk, grå, tråkig och torftig. En annan fördom är att arbetarlitteraturen är enkel och rakt berättad. Detta bygger på föreställningen om att arbetarlitteraturen är en stil. Detta är helt fel. Om man studerar arbetarlitteraturens historia upptäcker man – tvärtom – en enorm stilblandning. Flera av de stora 30-talsförfattarna var till exempel modernister, under 60-talet var arbetarförfattare inspirerade av konkretism och idag finns det arbetarförfattare som tillhör den språkmaterialistiska skolan. Diskbänks- och socialrealismen är bara en liten del i det arbetarlitterära fältet. Och idag är spännvidden mellan olika stilar större än någonsin. Nyligen läste jag en bok av en författare som heter Henrik Johansson och han skriver ett slags proletära fabler. I en av berättelserna skildrade han en mjölbagge som vaknade en morgon och upptäckte att han förvandlats till en bagare. Den var kul!

Detta tål att upprepas: arbetarlitteraturen är inte en stil, utan en tradition. Den sysslar med realism, men inte i bemärkelsen «realism som ett skrivsätt». Snarare handlar det om realism som ett angreppssätt. Ett förhållande till verkligheten. Ett sökande efter verkligheten. En ideologisk litteraturkritik som sysslar med arbetarlitteratur har som uppgift att synliggöra det. Avslutningsvis skulle jag vilja citera en arbetarförfattare som heter Kjell Johansson. I en essä om realismen går han i klinch med föreställningen om att realismen enbart är en form. Realismen uppstod på 1800-talet med författare som Stendhal, Flaubert och Dickens. Men inte heller då var det bara en stil, utan ett uttryck för en ny grupps världsbild. Den uppåtstigande borgarklassens världsbild och det nya samhälle som man drömde om att skapa. Under 1900-talet var det istället arbetarna som utgjorde den uppåtstigande klassen. Och författare som Maxim Gorkij, Ivar-Lo Johansson och Uppton Sinclair skrev fram den nya klassens världsbild. På så sätt, skriver Johansson, gjorde man en slags dubbel manöver: man skildrade verkligheten, men i denna verklighet – för att den skulle bli komplett – skrev man också in möjligheten.

Nu vill jag slutligen bara läsa en dikt av Jenny Wrangborg som jag tycker passar väldigt bra som avslutning till det här föredraget.

Tack!
Rasmus Landström

Bilder

Alternativ rasmus