Nyhetsbrev

Ja takk, jeg vil gjerne ha nyhetsbrev fra Kritikerlaget.





Kritikarseminar om Kritisk kapital

Sist veke blei det årlege kritikarseminaret arrangert under Norsk litteraturfestival på Lillehammer. Arne Melberg heldt innleiing til ein debatt om Kritisk kapital – historie, teori og praksis. Vi publiserer innlegget (som òg stod på trykk, ein kortversjon, i Klassekampens bokmagasin laurdag 2. juni), og svar frå m.a. Trond Haugen, Kristoffer Jul-Larsen og Lilian Munk Rösing.

Kritikerlaget 05. juni 2012 LitteraturDebattSeminarer
Melberg

Att vi lever i en ”övergångstid” är en alltför ofta använd historisk kliché. Att jag ändå plockar fram den idag beror på att den kan ges ett konkret och motiverat innehåll: den övergång jag syftar till handlar om övergången från det tryckta ordets kultur (som har dominerat vår del av världen de senaste 500 åren) till Nätkulturen (från år 2000), med andra ord en kommunikationsteknologisk övergång som är i full färd med att ändra villkoren för våra sätt att göra oss förstådda och samspela med andra människor, därmed också våra livsvillkor. Den nisch i denna kolossala problematik som jag vill ta upp handlar om det som råkar vara en viktig del av mitt liv: läsa och skriva. Hur går det med den skriftkultur som jag har vuxit upp med och försökt praktisera – den dröjande läsningen och den kritiska prosan, den kritiska essäistiken – i den nya kulturen? Hur går det med kritiken? Är mitt favoriserade sätt att läsa och skriva så betingat av det tryckta ordet att det inte klarar överflyttningen till Nätet? Eller kan man istället tänka sig en behövlig vitalisering?
För att diskutera denna fråga vill jag anlägga ett historiskt perspektiv och konstaterar först att kritiskt skrivande i former som vi kan känna igen som ”kritik” inleddes på 1700-talet, med engelsk litteraturkritik, fransk konstkritik, tysk musikkritik – förutom då den filosofi som Immanuel Kant vid slutet av 1700-talet döpte till, just, ”kritik”. Joseph Addison kan utnämnas till den kritiska essäistiskens pionjär med tidskriften Spectator, som utkom med sammanlagt 555 nummer från 1711 till 1714. Addison skrev de flesta numren själv och han vandrade fritt mellan litterär, musikalisk, politisk och social kommentar och kritik. Addison höll en kåserande ton men saknade absolut inte filosofiska anspråk, han skrev en serie ambitiösa nummer om tragedien, om Miltons Paradise Lost och om fantasins makt, om imagination. Lika gärna skrev han ett nummer om ”handelns förtjänster”, som han inleder med att meddela sin förtjusning i att spankulera på Börsen; det tillfredsställer honom, som engelsman, att där ”se en så rik församling landsmän och främlingar samråda om mänsklighetens privata affärer och därmed göra denna metropol till ett slags emporium, ett varuhus för hela jorden.” Han utvecklar en lovsång till det som idag kallas globalisering och slutar med att utnämna köpmännen till de allra nyttigaste medlemmarna i det samvälde som heter världen: ”de knyter samman mänskligheten i de goda företagens ömsesidiga förbindelser.”
Exemplet visar att för Addison hade kritik och essäistik ännu inte fått den innebörd som kritiken fick från ungefär mitten av 1800-talet och framför allt under 1900-talet, då man har svårt att föreställa sig en kritisk essä som prisar Börsen. Addisons kritik är en moralisk kommentar, som inte gör någon skillnad på politik och kultur och handel. Hans kritik var en välintegrerad del av det som Habermas döpte till ”borgerlig offentlighet”. Uppgiften var att uttrycka common sense – allmän mening – en uppgift som förutsätter en stark åsiktsgemenskap mellan den kommenterande kritikern och hans läsare. Denna gemenskap började upplösas under 1800-talet. Den franske litteraturkritikern Sainte-Beuve var kanske den siste i sitt slag – litterärt sett och mitt i Europa – med sina berömda ”måndagar”, Les Lundis: en gedigen litterär essä varje måndag i Le Constitutionnel under perioden 1849-1852. Sainte-Beuve var verkligen en ”smakdomare”: le gôut var den centrala termen när han dikterade den goda smakens villkor i samförstånd med sin publik. Typiskt nog missade han därmed de ”smaklösa” författare som vi numera anser som epokens viktigaste – Balzac, Baudelaire, Flaubert – författare som, lika typiskt, ansåg sig vara på kant med både smaken och samhället.
Samtidigt med Sainte-Beuve framträder istället ett annat slags kritiker, en som uppfattar sig som ensam på barrikaden och i konflikt med ett oförstående samhälle men ändå som företrädare för den mening som borde råda, som representant för Sanningen. Søren Kierkegaard kan utnämnas till den förste kritikern i modern mening: han avslutade sin bana 1855 med att egenhändigt skriva tidskriften Øieblikket. Det blev nio nummer, alla oförsonligt kritiska mot namngivna representanter för statskyrkan, alla lika kritiska mot ”systemet”. Kritikerns uppgift har nu blivit att ge skarpast möjliga uttryck för sin egen mening – en mening som samtidigt är representativ, inte för den hopplösa allmänhet, som kritikern föraktade, utan för den sanning som förvaltades av ett moraliskt, politiskt och estetiskt avantgarde. Kierkegaard var således i eminent mening just kritiker; tillsammans med Nietzsche kan han utnämnas till föregångsman och prototyp för 1900-talets kritiske kritiker och essäist, från Karl Kraus till Theodor Adorno.
I min ungdom var Olof Lagercrantz, välbekant också i Norge, en förebild och en intressant övergångsfigur. Lagercrantz blev en central kritiker, särskilt under 1960-talet, då han inte bara var kulturredaktör utan också chefredaktör på Sveriges största morgontidning. Det var en unik kombination, som bidrar till att Lagercrantz’ 1960-tal idag framstår som en mytisk tid i den svenska kulturjournalistiken, eller rentav som det offentliga samtalets kortvariga guldålder. Under Lagercrantz’ regim fick faktiskt litteraturkritiken en betydande plats i offentligheten och gränsen mellan politik och kulturjournalistik verkade vara på väg att upphävas: litteraturen invaderade ledarsidan och politiken fick plats i kulturen. Men Lagercrantz kom samtidigt i konflikt både med sina uppdragsgivare och delar av sin publik, en konflikt som är välbekant i traditionen från Kierkegaard och framåt. Att Lagercrantz kritiserade sin mentor på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, i en berömd recension av dennes självbiografi, innebar i förstone att han flyttade fram sina politiska positioner. Men detta lyckliga tillstånd varade förstås inte så länge: att Lagercrantz vid samma tid börjar skriva på sin bok om Dante är nog ett tecken på kombinationen smakdomare och avantgardist inte var så bekväm och att politiken inte utan vidare lät sig förenas med litteraturen.
I det historiska perspektivet framstår Lagercrantz som en kombination av smakdomaren (Sainte-Beuve) och systemkritikern (Kierkegaard, rentav med ett stänk Adorno). Också efter Lagercrantz fanns en period då de större svenska tidningarnas kulturavdelningar styrdes av litteraturvetenskapligt kvalificerade storheter och gav rejäl plats åt kritisk essäistik. Idag är väl en litteraturvetenskaplig skolning närmast diskvalificerande i det offentliga samtalet, något som säger ungefär lika mycket om utvecklingen av dagstidningarnas och mediernas kulturbevakning som om utvecklingen av litteraturvetenskapen.
Dagens kritik handlar inte om common sense (som i traditionen från Addison och Sainte-Beuve) eller om något avantgardistiskt-kritiskt utanförskap (i traditionen från Kierkegaard och Adorno) och den försöker inte legera dessa positioner (som Lagercrantz). Den kritiska kritiken lever ett stillsamt liv i tidskrifterna och reminiscenser därav skymtar i dagstidningarna, där kritiken framför allt handlar om marknadsföring. Och det handlar minst lika mycket om att sälja kritikernas personligheter som att sälja och diskutera böcker. I Lagercrantz’ gamla tidning rubriceras numera recensionen efter modellen ”Kritikern X [med stora bokstäver och bild] har läst en bok om … ” Och dagens kritiker inleder påfallande ofta sina spalter med att meddela hur trötta de är på att läsa (man förstår att de hellre skriver om sig själva), en inställning som aldrig förekom hos entusiastiska storläsare som Lagercrantz eller Sainte-Beuve eller Joseph Addison. Dagens kritiker tvivlar på litteraturen, i gengäld tror han på sig själv. Dagens kritiker blir själv en medial personlighet, han eller hon siktar på tv-soffan, där man ägnar sig åt att presentera och lansera sig själv och berörda författare som personligheter och märkesvaror. Man ”gillar” med ett tärningskast eller genom att ”gilla” på Facebook. Om kritiken på Addisons och Sainte-Beuves tid hämtade sin auktoritet i common sense, medan Kierkegaard och den kritiske kritikern hämtade auktoritet ur egentlig mening, så har dagens kritiker istället uppgiften att ge sin egen mening, att ”gilla” – så kan man sammanfatta den kritikens tre stadier.
Jag behöver nog inte säga att det jag nu skisserar kan kallas en tendens – en tendens som jag menar blir tydlig i det historiska perspektivet. Tendensen tyder på att att utrymmet för kritik i traditionella former – och nu syftar jag på all kritisk essäistik från 1700-talet till ungefär 2000 – inte bara krymper utan faktiskt håller på att ta slut. Den kritiska essäistiken förutsätter, historiskt sett, tryckkonsten, tidningarna, tidskrifterna: Addison 1711, Sainte-Beuve 1850, Kierkegaard 1855, Lagercrantz 1960 – viktiga stationer i kritikens historia som också är milstolpar i pressens historia. Men hur länge består pressen i den mening vi har känt den? Hur länge till har vi papperstidningar? Vad händer med kritiken när den ska konkurrera med twittrar och bloggar och appar därute på Nätet? Kommer kanske kritiken i gammal mening överleva i några skyddade reservat – en och annan tryckt tidskrift eller som en arkiverad länk på Nätet – medan en helt ny typ av kritik utvecklas av Nätets skribenter?
Jag ska inte sticka under stol med att jag inte känner mig hemma i dagens kritik-miljö och knappast kommer att anpassa mig till den som kommer. Men jag är heller inte lagd för nostalgi utan genuint intresserad av att leta efter den kritikens möjligheter i dagens och morgondagens mediala landskap. Olof Lagercrantz är min förebild och i hans anda vill jag leta efter legeringar: möjliga kopplingar mellan kritikens tre stadier. Det som då först slår mig är att den där nostalgikören, som utgår från att det var bättre förr och att allt numera går för fort och att man drunknar i mångfalden – den har ekat i minst 200 år, alltsedan tidningarna blev ett självklart inslag i den mediala vardagen och morgontidningen blev en medborgerlig plikt (enligt en av Nietzsches sarkasmer). Det utesluter förstås inte att dagens mediala situation verkligen är ny; klagoropen och nostalgin är ändå inövade sen länge. Det andra som slår mig är att den självpromoverande tendensen, som är så påfallande idag, detta att hävda sig själv, rentav skapa sig själv som litteratur, på intet sätt är en nyhet. Redan Montaigne, på 1500-talets slut, avslutade inledningen till sina Essäer med att deklarera att ”det är jag själv som är ämnet för denna bok”. En annan typ av förbindelselinje kan skönjas i och med den klassiska essäns ”metodik”; den är nämligen just så anti-metodisk som Nät-kulturen verkar vara. Montaigne bygger sina essäer på citat, associationer, funderingar, minnesglimtar; den engelske kritikern från Addison och framåt bygger gärna ut sin moraliska kommentar till en liten berättelse med fiktiva inslag; från Kierkegaard och framåt får essän en mer eller mindre oförsonligt kritisk profil – i samtliga fall är det ändå associationen snarare än logiken som styr framställningen. När Montaigne mot sin vana pekar ut ett föredöme så vänder han sig till Platon och Plutarchos; men inte på grund av några platonska lärosatser utan på grund av hans stil: han prisar Platons dialoger för deras ”fantastiska sammelsurium”, deras ”skutt och krumsprång” och slår fast att också hans, Montaignes, ”penna” – hans style – liksom hans ande och tanke strövar omkring, vagabonderar. Det kan med andra ord verka som om nätskrivaren ansluter sig till en skrivhållning som man med lite god vilja kan associera till Montaigne. Nätet uppmuntrar associativt ”surfande” – Montaigne skulle kallat det ”skutt och krumsprång” – man citerar gärna, inte alltid med angiven källa (och det gjorde inte heller Montaigne). Men när Nätskrivaren kommit fram till sitt egentliga ärende, nämligen att uttrycka sin mening, sitt ”gilla”, så skiljer han sig från Montaigne. Hos Montaigne är det ingen brist på meningar men sällan entydiga; han är ju skeptiker och ställer istället en mening mot en annan, för att därmed skapa en sund förvirring hos sig själv och sin läsare. Montaigne installerar därmed distans – medan man i Nätkulturen försöker eliminera distans. I gengäld borde Nätets teknologi möjliggöra kopplingar mellan text, bild och ljud som inte varit möjliga för det tryckta ordet; och borde därmed bereda vägen för nya typer av kritik och essäistik – och säkert pågår sådana försök därute.
Jag vill stanna upp i detta med distansen, eftersom jag tror att den är nyckeln till det som gör den nya Nätkulturen ny och svårförenlig eller kanske rentav oförenlig med den äldre skriftkulturen. När Montaigne inledde det företag vi efter honom kallar essä var det med den berömda reträtten: han drog sig tillbaka till sitt gods och sitt torn och till sig själv. Han upprättade distans. Denna distans var en förutsättning för den prövande, testande skriv-aktivitet han kom att kalla essä. Denna gest upprepas otaliga gånger och i otaliga versioner i den kritiska essäistikens historia: Kritikern måste lyfta blicken från boken för att tänka efter innan han kritiserar. Bäst beskrivs denna strategi av Hannah Arendt som en utväxling mellan vita contemplativa och vita activa: kontemplationens tillbakadragande som en förutsättning för själva tänkandet, i sin tur en förutsättning för ingripandet i nuet, för det aktiva bidraget till det offentliga samtalet.
Montaigne-distansen är ett steg bakåt: in i böckernas och minnenas värld. Distanseringen rör sig i tiden som en utväxling mellan då och nu: det är nuet som motiverar distans, även om tillbakadragandet bara är tillfälligt. Lika viktigt är återkomsten till nuet. Essäistens domän är Här och Nu men förutsätter ändå en tidsaxel, ett minne, en perspektivering, ett distanserat Då och Där. Montaigne gick till Sokrates (och många andra i sitt bibliotek) för att få perspektiv på sig själv. Olof Lagercrantz gick till Dante (och många andra) för att få perspektiv på sin samtid.
Hur står det då till med distansen på Nätet? Till detta kan jag bara spekulera, något som väl inte bara beror på att jag inte är tillräckligt införstådd, utan också på att Nätkulturen är under full utveckling och dessutom innehåller inslag som jag måste kalla paradoxala. Jag nämner två: volymen och minnet. Volymen: nätskrivaren kan skriva hur mycket som helst, nät-texten är ett flöde utan yttre gränser, skrivaren kan dessutom lägga in länkar som mångdubblar det han skriver själv. Ändå är det den ultrakorta texten som eftersträvas, de 140 tecken som ryms i en Twitter eller den som kan sammanfattas till ”gilla”. Minnet: minnet var förvisso var den klassiske kritikerns främsta fakultet och redskap. Nätskrivaren har omedelbar tillgång till ett minne som är ofantligt mycket större än den enskildes minne. Samtidigt är det som om Nätkulturen saknar minne för att istället utspelas i ett permanent Nu. På Nätet är man som bekant tillgänglig och aktiv i den nutid som kallas realtid och som är tiden utan minne. Men den distans, som jag nyss utnämnde till den traditionella kritikens förutsättning handlar om att koppla ifrån, koppla bort, t.ex. genom att minnas – eller snarare om en pågående utväxling mellan avkoppling och uppkoppling. På Nätet förväntas man vara permanent uppkopplad och jag kan inte undvika slutsaten att Nätskrivaren är fången i nuet.
Nuet har aldrig varit frånvarande i den kritiska traditionen. Tvärtemot har man alltid siktat till att verka och närvara i det som gäller, här och nu. Addisons Spectator observerar sin omedelbara samtid och den miljö där hans läsare rör sig, han tar plats på det kaffehus där han också blir läst. När Kierkegaard lanserar Øieblikket är det naturligtvis för att han vill ingripa i nuet. För den klassiske kritikern, som opererar med minnet, är tiden en dynamisk storhet, något som skapas i utbytet mellan det som var och det som är och det som blir. Just så upprättar kritikern perspektiv på nuet. Och just så föreställer jag mig att tiden inte fungerar för Nätskrivaren, som istället kopplar upp sig till detta permanenta nu.
Detta med den kritiska distansen ledde mig således till tidsfaktorn, som den punkt där den traditionella kritiken skiljer sig från den aktuella. Något liknande kan förmodligen sägas om läsning: också den slags kritiska läsning som jag har övat mig i under åren har en distanserande tidsfaktor. Det handlar om att försjunka, dröja, stanna upp, lyssna, dvs på ett eller annat sätt bromsa tiden eller sätta den inom parentes, motsvarande den kritiska reträtten – för att därefter aktivera sig med en tilllämpning, ett omdöme, en analys. Också här spelar det tryckta ordet en viktig roll: man kan försjunka i en trycksak men knappast i en nätbild. I gengäld uppmuntrar nätbilden till en flackande, skuttande läsning, som förstås finns förebådad i detta att bläddra igenom tidningen, något som varit vanligt från ungefär mitten av 1800-talet till idag (dvs just från den tid då kritiken började uppfatta sig som kritisk och inte minst kritisk mot tidningarna). Hur det fungerar att läsa en bok på en läsplatta vågar jag inte ha någon mening om; kanske inviterar detta till ett alldeles nytt sätt att läsa. Eller till en legering av gammalt och nytt.
Kanske är det också utmärkande för mig och min generation av kritiska läsare att vi favoriserar distansen framför den aktiva ingripandet, och att det historiska perspektivet känns tryggare än det aktuella. Att jag ändå inte försvär mig till nostalgisk pessimism beror just på historien: kritiken har under sina 4-500 år visat sig förbluffande anpassbar till genrer, medier och omständigheter. Det beror antagligen på att kritiken inte är någon bestämd och avgränsbar genre, åtminstone inte i första hand, utan snarare ett modus, som kan arbeta sig in i alla möjliga sammanhang. Kritiken är en parasit; vem vet om den inte skulle kunna fästa sig också i nätkulturen, bli en obligatorisk länk eller rentav ett virus eller en trojansk häst, en inbyggd uppmaning som säger att det inte räcker med ”gilla”, som korrumperar den lösryckta meningsyttringen, som säger nuet inte räcker för att förstå nuet: man måste också distansera, motivera, begrunda, utveckla. För sådan är den korta versionen av den klassiske kritikerns bidrag till det offentliga samtalet : det finns inga korta versioner.

Arne Melberg

comments powered by Disqus