Nyhetsbrev

Ja takk, jeg vil gjerne ha nyhetsbrev fra Kritikerlaget.





Åsa linderborg 1 foto merete røsvik granlund
Åsa Linderborg(Kulturredaktør, Aftonbladet) foto: Merete Granlund

Kulturredaktør i Aftonbladet, Åsa Linderborg, holdt foredrag på Frilanskonferansen

Med tillatelse fra kulturredaktør i Aftonbladet, Åsa Linderborg, gjengis foredraget hun holdt på Frilanskonferansen i Oslo den 28. november.

Kritikerlaget 18. desember 2014 MusikkLitteraturSeminarerKunst

Jag vill tacka för förtroendet som jag fått att kommentera den här rapporten, som är jag tycker är mycket givande och ger många viktiga perspektiv.

Jag heter Åsa Linderborg, jag är kulturchef på Aftonbladet, som ingår i Schibstedkoncernen. Jag har fast anställning sedan 2007, innan dess var jag frilansare. Jag har alltså erfarenhet både av att vara frilansare och som nu, att vara arbetsgivare. Innan jag går in på själva rapporten som står i centrum för dagen, vill jag bara säga ett par ord om mediasituationen i Sverige, som nog också täcker in situationen för Norge.

När jag började på Aftonbladet var vi 600 anställda. I dag är vi 320 – och vi ska skära bort ytterligare 40 tjänster. Då 2006, var vår upplaga nästan en halv miljon aviser om dagen. Nu är vi glada om vi säljer 150 000 pappersaviser.

Från 600 till 300 anställda, och samtidigt har vi aldrig gjort så mycket journalistik som nu. Nätet fylls med material dygnet runt. Aftonbladet har, förutom en papperstidning, flera glossiga magasin. Vi gör dessutom webb-tv med 16 egna produktioner. Vi har tjugo poddar.

Förr var journalisten en typ som kunde arbeta i veckor med scoop, som kunde skriva två texter i veckan och dricka sin kvällsspis på restaurang. Detta bohemiska liv kan ingen journalist leva idag, vi är högpresterande och vi jobbar så in i helvete mycket. När jag går runt på Aftonbladet ser jag otroligt unga, duktiga, hungriga journalister som jobbar tills de stupar – för ingen klarar att hålla det här tempot. Efter fem år lämnar de yrket och blir PR-konsulter istället, eller pressekreterare hos nån politiker. Näringslivet tar intelligentian.

Det är fler som söker till dokusåpan Paradise hotell än som söker en Journalistutbildning. Syrligt kan man konstatera, är den som är med i Paradise hotell i alla fall garanterad att synas i medierna.

I Sverige har var tredje lokalredaktion lagt ner. Expressen har kuttat hela sin fotoredaktion.

Tusen journalistjobb på två år har försvunnit. I Norge tror jag det är tusen journalister på tre år, ni är alltså värre drabbade än Sverige, med tanke på att ni är ett ännu mindre land. Många som tidigare hade ett fast arbete, med fast lön och arbetskamrater, tvingas ut i en tillvaro som frilansare. Man förlorar en redaktionell miljö med idékreativitet, man förlorar sina försäkringar, sin dator och mobil, man tvingas lära sig administrera själva.

Det gör att journalistiken genomgår en maskuliniseringsprocess. Journalisten har alltid varit en man, men de senaste fyrtio åren har ändå yrket blivit tvåkönat. Nu ser vi en pendelrörelse tillbaka, för det är fler män än kvinnor som vågar frilansa. Kvinnor har alltid känt ett större behov av anställningstrygghet, och de som förlorar sina jobb väljer hellre att ombilda sig till nåt annat än att fortsätta i en stentuff mediebransch.

Men den motsatt rörelse finns också, som rapporten här visar. Frilansare som känner sig mer eller mindre tvingade att ta ett fast arbete på redaktion om de blir erbjudna ett, trots att de egentligen inte vill, för de vill ju helst vara frilansare, men frilanstillvaron börjar bli alltför svår. Allt färre frilansare kan försörja sig på att sälja in artiklar en efter en, så man tvingas ge upp sin frihet för en fast anställning där man inte kan skriva om det man vill, som man vill. Jag ska återkomma till det, men först en ting till innan jag går in på själva rapporten:

När vi ser oss omkring över medielandskapet, i både Sverige och Norge och ser nedskärningarna – överallt – så får vi samtidigt höra de höga mediecheferna säga, att detta kommer inte innebära några kvalitetssänkningar. Att det rentav kan innebära nåt positivt. När Schibsted Norge härom veckan meddelade, att man ska kutta rejält på kulturjournalistiken, säger Hilde Sandvik på Bergens Tidene i intervju med till Klassekampen, att kvaliteten kommer höjas, eftersom man från och med nu bara ska trycka bra texter.

Det är ett svårt provocerande uttalande, menar hon verkligen att Bergenske Tidenes kulturjournalistik inte har hållit måtten under alla år? Men det låter likadant i Sverige. Varje gång man skär bort tjänster säger man, att det här är så spännande! I Sverige har två tidningar lagt ner sina kulturredaktioner, och cheferna har ropat: Åh, det kommer göra oss ännu bättre än vi redan är.

Här finns ingen som helst ödmjukhet inför alla dem som blir av med sina jobb eller sina frilandsuppdrag. Ingen ödmjukhet inför kompetensen som försvinner och att arbetskamrater inte längre vet hur de ska försörja sig. Det är skamligt.

Den här rapporten är viktig för att den kartlägger en akut situation. Även om svarsfrekvensen är låg, tror jag att den ger en ganska bra bild, och den stämmer också överens med den bild jag har av frilansarnas situation i Sverige.

Det finns ett begrepp i rapporten som fångar alltihop: the precarious work. Det är dags att lära sig det här ordet: prekariatet.

Jag hade förmånen att träffa Guy Standing här i Oslo för en månad sen, vars bok Prekariatet just har kommit ut på norska. Guy Standing skriver om den nya arbetsmarknaden, där allt fler arbetar utan fast jobb. Där man sitter med telefonen nervöst i hand och väntar på uppdrag och där så många vill ha jobbet, att man kan ta det för vilket pris som helst. Han beskriver en osäker arbetsmarknad där alla är utbytbara och där lönerna stadigt pressas ner.

Guy Standing studerar i första hand dem som arbetar inom handels- och tjänstesektorn, men även journalister och frilansande skribenter börjar bilda ett slags intellektuellt prekariat.

Aftonbladets Kulturredaktion har en skribent som frilansat hos oss i 43 år. Han heter Gunder Andersson, och han kan berätta, att på 70-talet kunde arvodet för två kulturtexter räcka till att betala hyran, köpa sig en kostym och äta en bättre middag på krogen. I dag måste man skriva 10 artiklar för att komma upp i samma summa.

I snitt jobbar en frilansare för 50 kronor i timmen, men det är inget som vi pratar om. Frilansarnas försörjningsmöjligheter är en ickefråga. Låga arvoden ger dåligt självförtroende och självrespekten: jag är inte värd mer än så här. Det gör att man inte vågar komma med idéer. Det där är nåt vi redaktörer ofta pratar med varandra om: varför har frilansarna slutat komma med idéer? Vi har tänkt att de kanske är för upptagna, men kanske ligger svaret i den här rapporten: de låga arvodena äter upp självkänslan.

Frilansare saknar kollektivavtal eller stadgade tariffer. Och man faller mellan stolarna på många sätt, eftersom man kan gå utan uppdrag utan att egentligen vara arbetslös. Man hamnar aldrig i statistiken, man liksom finns, men ändå inte.

Även om man är medlem i facket, mangler man kollektiv styrka, för man är trots allt ensam mot sin arbetsgivare. Det är köparnas marknad, det är vi som är arbetsgivare som bestämmer priset på arbetet. Och vi arbetsgivare bidrar till ett slags social dumping. En röst i rapporten dröjer sig kvar: ”i stadig grad ses vi på som ett slags östeuropéer, som förväntas kunna leva på knappar och glanspapper”.

När tidningarna slås samman – det händer i Sverige hela tiden, nyligen köpte Sydsvenskan Helsingsborgs Dagblad; – när tidningar slås ihop till allt större koncerner, får frilansaren plötsligt en ny arbetsgivare som man ska visa sig duglig inför. När tidningar slås ihop synkroniserar man också vissa sidor.

I Sverige kan fyra tidningar publicera en och samma litteraturrecension och så har ni det här i Norge också.

Det betyder att tre kritiker blivit av med uppdrag och att en författare förlorat tre olika analyser av en bok som tagit år att skriva. Läsarna har blivit av med tre olika perspektiv. Det klart som fan att det påverkar kvaliteten på hela det offentliga samtalet.

I Sverige kan en frilansare bli publicerad i fyra olika aviser men får bara betalt för en artikel, samtidigt som fyra tidningarna får lika mycket pressestötte som vanligt. Det är djupt omoraliskt.

Jag har varit kulturchef sedan 2009 och har cirka 50 frilansare i mitt stall. Det första jag gjorde som ny chef var att höja arvodena för frilansarna, som då inte hade höjts på sex år. Sedan dess har arvodena legat still, eftersom jag har fått sänkt budget för varje år som går. Det finns helt enkelt inte pengar, om jag inte ska avskeda en fast anställd.

Aftonbladet Kultur betalar visserligen ovanligt bra, jag tror till och med bäst, men jag skäms ändå varje gång jag attesterar en faktura. Om jag hade pengar, skulle jag höja arvodena.

Förr behövde inte cheferna ta så noga på budgeten, man kunde dra över. I dag har vi möten med controlers varje månad. Ekonomiavdelningarna ligger över oss hela tiden, kvartalskapitalismen har inga budgetmarginaler.

Låga arvoden ger låg levnadsstandard, och sämst betalt får den som lägger ner mest tid på sina texter eftersom man inte har timpenning. Medievärlden har de senaste tjugo åren skapat sig extrema klassklyftor, dels mellan dem som har fast arbete och dem som frilansar, dels mellan skribenterna oavsett anställningsform och cheferna.

Min chef på Aftonbadet tjänar nio miljoner om året. Nu undrar ni så klart hur mycket jag tjänar? 800 000 kronor om året. Det är väldigt mycket pengar, samtidigt som jag publicerar textslavar som inte har råd att gå till tandläkaren.

Låga arvoden ger låg sjukpenning och låg pension när det är dags att sluta jobba, men allt en frilansare får höra, är att du ska vara tacksam att du alls får skriva.
På Aftonbladets kulturredaktion har vi samma arvode för alla; det vill säga, vi har lika lön för lika arbete. Så är det inte på alla avdelningar, och löneskillnaderna är som störst bland krönikörerna. Några skriver för 5000 kronor, andra för 15 000. I arvodesstatistiken finns en tydlig genusaspekt: kvinnliga spaltister har lägre arvoden än manliga. Er rapport tar inte upp den aspekten, men jag är säker på att könsskillnaderna finns också här.

Krönikörerna är, inom parentes sagt, provocerande högt betalda jämfört med till exempel en frilansare som gör ett utlandsreportage. Och här har vi ytterligare ett problem när tidningarna befinner sig i ekonomisk kris: det är allt färre tidningar som skickar i väg frilansare till farliga delar av världen. De får åka på egen risk. Blir de tillfångatagna och fängslade, har de ingen arbetsgivare som betalar advokatkostnader och de har inga försäkringar. Vi köper reportagen först när reportern har kommit hem, och redan har betalat alla sina omkostnader med resa, hotell och alla källor som hjälper till.

Det klart att kvaliteten sänks när mediahusen skär ner på både redaktioner och frilansarvoden. Jag märker det tydligt. Frilansarna kan inte lägga ner så mycket tid på varje artikel, för de måste skriva många texter för att kunna försörja sig. Texterna de skickar in kan vara fulla av stavfel och faktauppgifterna är inte dubbelkollade. Texterna består mer av tyckande än av research, för att tycka nånting kan gå ganska fort. Detta gäller för övrigt all journalistik, oavsett anställningsform. Allra billigast är personpåhopp, det kostar ingenting men genererar massor med klick.

Tidningskrisen märks också, för att vi som har anställning på redaktionerna blir allt färre och har därmed allt mindre tid att ägna oss åt texterna och frilansarna. När jag var frilansare, kunde min chef ringa mig bara för att fråga hur jag mår och om jag har nåt på gång. Det hinner jag aldrig göra, kulturredaktionen har halverats sen jag blev chef, vi hinner knappt svara på alla mejl som kommer. Det klart att det skapar ångest hos frilansaren: Gills jag inte längre? Krisen märks också för att ingen frilansare nånsin säger nej till ett uppdrag, även om man kanske vill. För tre år sen kunde frilansarna säga nej, jag har inte tid eller det där passar inte mig. Det gör de aldrig nu. De kan inte, för de har inte råd. De vågar inte, för de är rädda att vi aldrig mer ska fråga dem.

Krisen märks också, för frilansarna har slutat ta strid om sina texter. Jag kan ändra hur mycket som helst, de vågar inte säga nej. Och det är förfärligt. Lockelsen med att vara frilansare är just det, att man aldrig ska behöva vara lojal, att man kan gå till nån annan om den ena redaktören visar sig vara en idiot. Och idioter finns det ju.

Att vara frilansare är att ha ett visst mått av frihet. Man kan spela ut arbetsgivarna mot varandra. Om en tidning inte vågar publicerar en text för att den är för annorlunda eller kontroversiell, så vågar förhoppningsvis nån annan. Den som har fast jobb, däremot, är alltid slav under chefernas vilja. Men det där börjar ändras.

När ägarna inte längre är publicister, när de har tidningar för att tjäna pengar och inte för att de vill undersöka och världen och granska makten, ja då bli journalistiken fångad i ett kommersiellt tänkande där även frilansaren känner sin integritet hotad. Detta gäller för övrigt för hela kultursektorn. “Man slipper klickhysterin”, säger en frilansare i rapporten, men det är jag inte alls säker på. Snart blir det svårt att sälja in saker som redaktörerna inte tror ska klickas.

Krisen märks också av genom ett visst mått av korruption. En skribent vill åka till Köpenhamn för att skriva om en konstutställning. För att kunna få nån ekonomi i det hela, gör samma kritiker en intervju med konstnären för en annan tidning. Det var helt otänkbart för bara några år sen, men idag ser vi chefer mellan fingrarna med sånt, för vi kan inte neka nån försörjning.

Rapporten talar om en “överdriven ödmjukhet” och det är nåt jag skulle vilja stryka under med röd penna: ödmjukheten är överdriven. Visst är det jobbigt med frilansare som gapar och skriker, men det spelar ingen roll: Utan texter kan vi inte trycka några tidningar. Vi behöver skribenterna. Om du är bra, köper vi dina texter hur jobbig du än är. Det är bara om dina texter inte är underbyggda, om man slarvar med fakta för att man inte hinner kolla, som man kan åka ut. Men sanningen är ju den, att frilansarna väldigt sällan slarvar med med sina texter, för de har inte råd att ta den risken. De bästa texterna kommer från den som arbetar med kniven mot strupen. Det är en cyniskt men sant.

Detta är en ting till som jag saknar i den här rapporten: frilansarnas yrkesstolthet. Vi lever i en mediesituation där allt fler mediehus rewritar eller retalkar nyheter som andra redan har tagit fram. Journalister sitter på tidningarna och skriver ofta om andras artiklar. Det gör aldrig en frilansare. En frilansare kommer alltid med ett eget material, med ett unikt material – frilansarna gör originaljournalistik.

Originaljournalistik, det är en vara som blir allt ovanligare, eftersom alla tidningar bara stjäl av varandra. Frilansare skriver om det de vill efter eget huvud – i den bästa av världar kan man själv välja sina teman och uppdrag – det är de verkliga entusiasterna, som lägger ner sin själ på att ro sina idéer i land. En frilansare stjäl inte, en frilansare gräver guldet själv.

Avslutningsvis: journalistiken uppfanns i mitten av 1700-talet och befinner sig efter två hundra års fantastisk utveckling i en kris som vi inte förstår vidden av. Jag ser otroligt mörkt på framtiden för den här branschen – samtidigt som folk aldrig har konsumerat så mycket journalistik som nu. Varenda tioåring läser en avis på sin smartphone, vi har bara inte lärt oss göra tillräckligt med pengar på det.

Frågan är om journalisten nånsin har romantiserats så mycket som nu i populärkulturen. Världsreportern Tintin har fått sällskap av serier som Newsroom, The Hour, House of Cards, State of Play. Journalisterna och skribenterna är alltid hjältarna, och det vill jag ju tro att vi ska vara även i framtiden.

För det krävs organisation och sammanhållning.

Med dessa ord vill jag återigen tacka för förtroendet att jag fick komma hit, jag vill tacka för en mycket viktig rapport och jag vill önskar er fortsatt lycka till med konferensen och naturligtvis med era arbeten.

Bilder

Åsa linderborg 2 foto merete røsvik granlund