Nyhetsbrev

Ja takk, jeg vil gjerne ha nyhetsbrev fra Kritikerlaget.





Poesiens <i>passage à l'acte</i>

Psykoanalytiska aspekter på poesi och förbrytelse. Ulf Karl Olov Nilssons foredrag til Kritikerseminaret 2003 på Lillehammer.

Kritikerlaget 05. juni 2003 SeminarerLitteraturKrit.sirkelen

Inledning – förhållandet mellan poesi och brott

Låt oss inleda med någonting som inte har direkt med psykoanalys att göra, nämligen fem möjliga förbindelser mellan poesi och förbrytelse. Jag föreslår att var och en äger sin specifika sanningshalt och därmed inte utesluter varandra:

  1. Poesi är till sitt väsen brott – ett brott med språket som vi vanligtvis talar det, med det rationella sättet att vara och att säga saker, och till sist ett brott med marknadsekonomin; det faktum att diktsamlingsförsäljning och de ekonomiska omständigheterna kring poesiuppläsningar och festivaler ligger utanför gängse marknadsekonomisk logik byggd på tillgång-efterfrågan och i stor utsträckning är beroende av idéellt arbete och ekonomiskt stöd skulle tala för detta; detta skulle kunna kallas för den romantiska synen på poesi.
  2. Poesi är istället för brott; poesi och kriminalitet är två sätt att uttrycka sig på som finns hos alla människor, att skriva dikt är emellertid ett bättre och mer förfinat sätt att uttrycka sig på, vi kan kalla denna syn för sublimeringsaspekten. Enligt denna syn skulle det faktum att ett mycket stort antal svenska barn medicineras med amfetamin mot hyperaktiva och aggressiva tendenser också innebära att man minskade deras möjligheter att sublimera, att man tog ifrån dem deras möjligheter att bli poeter.
  3. Nästa punkt har likheter med den föregående men betonar den renande aspekten istället för sublimeringen. I dikt och genom fiktionens möjligheter i allmänhet ligger det en möjlighet att få utlopp för impulser som skulle kunna ta sig kriminella utvägar. Istället för att begå brott kan man «skriva av sig» och därmed «bli av med den aggressiva impulsen»; detta skulle vi kunna kalla för den katarktiska synen på poesi.
  4. Förbrytelser är i sig poetiska handlingar, kriminalitet och våld äger i sig estetiska kvaliteter och exempelvis ett bankrån är fullt jämförbart med en dikt såsom konstnärlig produkt; detta kan vi kalla för den romantiska synen på förbrytelse.
  5. Poesi är ett slags skuldmedvetande, ett utlopp för eller en effekt av skuldkänslan efter stora och små förbrytelser; Theodor W Adornos tes om att det inte är möjligt att skriva poesi efter Auschwitz skulle vara det yttersta uttrycket för detta synsätt; här skulle skulden så att säga blivit allför stor, förlamande stor. Detta kan vi kalla för den reparativa aspekten.

Psykoanalysens syn på kriminalitet

Freud inleder det mycket korta och avslutande kapitlet i sin artikel «Einige Charactertypen aus der psychoanalytischen Arbeit» (1916)1 som bär rubriken Die Verbrecher aus Schuldbewusstsein2 med att notera hur vissa personer «som ofta senare blivit mycket respektabla» under analysen berättar att de i sin tidiga barndom utfört förbjudna handlingar som stölder, bedrägerier och till och med mordbrand. Freud menar att han tidigare brukat avfärda detta med att de moraliska hämningarnas svaga ställning vid denna period av livet är välkända. Men senare kommer han genom det analytiska arbetet till den överraskande slutsatsen «att sådana gärningar framför allt företogs därför att de var förbjudna, och därför att deras utförande var förbundet med en själslig lättnad för gärningsmannen. Han led av ett tryckande skuldmedvetande av okänt ursprung, och efter att han hade begått en förseelse mildrades trycket. Skuldmedvetandet var åtminstone på något sätt tyglat.»3
Freud föreslår alltså det måhända paradoxala att skuldkänslan inte var en följd av brottet utan tvärtom, att brottet var en följd av skuldkänslan. Freud spårar skuldkänslans betingelser till oidipuskomplexet och menar att den utgör en reaktion på två stora kriminella avsikter hos barnet: fadermordet och önskan om en sexuell relation med modern. I jämförelse med dessa brott och den skuldkänsla dessa brott torde föra med sig, resonerar Freud, skulle skuldkänslan efter en mindre förbrytelse vara en lättnad. «Man måste här erinra sig att fadermord och incest med modern är människornas två stora förbrytelser, de enda som förföljs och avskys som sådana i primitiva samhällen.»4
Det är också lätt, menar Freud vidare, att hos barn se att de avsiktligt är elaka för att provocera fram en bestraffning och påtagligt lugna och tysta efter de blivit bestraffade. Freud menar vidare att dessa «förbrytare till följd av skuldkänslan» inte är desamma som de kriminella som inte utvecklat några normala hämningar eller som hävdar att deras kriminella handling varit berättigad.
1927 håller Melanie Klein ett föredrag med den vackra titeln «Criminal Tendencies in Normal Children» vilket senare publicerades i British Journal of Medical Psychology.5 Klein tar där fasta på den av Freud antagna skuldkänslan och hänför den till hennes egna tankar om ett tidigt överjag. Hon menar att hennes tes, på samma sätt som Freuds, är motsatt den vanliga, folkliga uppfattningen; hon anför nämligen att den kriminelle inte saknar överjag, eller har ett svagt överjag, utan snarare lider av ett alltför strängt samvete, ett slags icke-modifierat tidigt strängt överjag som driver honom till brott genom ett tryck (a pressure) till följd av rädsla och en känsla av skuld.
Kleins huvudspår är emellertid, vilket ju titeln på artikeln indikerar, att visa på sambandet mellan kriminella handlingar och kriminella tendenser hos normala barn, och hon menar att kriminella handlingar är detaljtrogna utageranden av tidiga sadistiska fantasier som utgör en del i varje normalt barns utveckling. Till Freuds tankar om de två stora brotten, fadermord och incest, vill hon lägga preoidipala orala och anala sadistiska fantasier. Det är också dessa fantasier, menar Klein, som skapar barnets förvridna och skräckinjagande föreställning av samlaget i allmänhet och urscenen, dvs föreställningen om föräldrarnas samlag, i synnerhet. Dessa oral- och analsadistiska fantasier skulle enligt Klein kopplas samman med Oidipuskomplexet och de objekt runt vilka det rör sig, alltså föräldrarna.

I enlighet med det oral- och anal-sadistiska stadie som det [barnet] genomgår själv, kommer samlaget att för barnet få betydelsen av en akt där ätande, matlagning, utbytande av avföring och sadistiska handlingar av varjehanda sort (slag, skärande) osv) spelar den huvudsakliga rollen. Jag vill betona hur betydelsefullt sambandet mellan sådana fantasier och sexualitet kommer att bli senare i livet. (?) Fantasier av fadern, eller av barnets själv, som sliter upp modern, slår henne, klöser henne, skär henne i delar, är några exempel på barnsliga uppfattningar av samlaget. Jag vill här endast peka på det faktum att fantasier av detta slag verkligen utförs på riktigt av kriminella.6


Klein menar att dessa kriminella impulser naturligtvis inte är föremål för några moraliska omdömen utan att analytikern måste ta dem för givna, utan kritik, och hjälpa barnet att hantera dem, och därmed mildra lidandet och stärka förmågan och barnets mentala jämvikt, för att i slutänden kunna åstadkomma ett resultat av påfallande social betydelse: «Det är imponerande att i analysen se hur dessa destruktiva tendenser kan användas för sublimering när vi löser fixeringarna ? hur fantasier kan frigöras för artistiska och konstruktiva arbeten.» 7

Acting-out och passage à l’acte

I den psykoanalytiska historien har frågan om kriminaliteten främst tagit plats inom det freudska begreppet agieren, vilket på svenska oftast brukar översättas med utagerande. Psykoanalysens grundläggande tes vad gäller utagerandet är att det rör sig om handlingar där personen lever ut och upprepar omedvetna fantasier, och att utagerandet sker på platsen för ett minne. Utagerandet ersätter ett erinrande i medvetandet och en språklig representation av ett tidigare skeende i individens liv; istället för att minnas och försöka förstå agerar man.
Jacques Lacan gör i sitt ännu opublicerade seminarie om Ångesten8 från 1962-63 peka en distinktion mellan två former av utageranden: acting-out och passage à l’acte. Den förstnämnda – acting-out – utspelar sig inom ramen för en relation (för psykoanalysen närmare bestämt själva kurens överföringsrelation) och rör sig inom det Lacan kallar för det symboliska fältet. Acting-out är alltså ett uppvisande i överföringen, i relationen, av någonting som inte kunnat förstås eller tolkas. Acting-out konstituerar sig som en formation av det omedvetna där subjektet så att säga visar sig för att bättre kunna gömma sig – men är samtidigt en vädjan om att bli förstådd och tolkad; acting-out innebär ofta ett intrigerande, en förvridning av begärsobjektet, det är att ställa till med en scen. Passage à l’acte däremot utspelar sig utanför överföringsscenen; det rör sig enligt Lacan om ett utträde ur det symboliska och det mellanmänskligt sociala och handlingen äger istället rum inom de realas domäner; det rör sig oftast om självmord- eller mordförsök, kriminella handlingar, flykt, eller aggressivitet som är ämnad att bryta eller förstöra det mellanmänskliga ? dessa handlingar har inte sällan någonting «godtyckligt», «obegripligt» eller «psykotiskt» över sig, även om Lacan framhåller att passage à l’acte inte med nödvändighet skulle peka på en underliggande psykotisk struktur.

Fallet med den homosexuella kvinnan

Lacans huvudexempel på en passage à l’acte är Freuds fallbeskrivning från 1920: «Om psykogenesen i ett fall av kvinnlig homosexualitet».9 Freud inleder fallet med följande beskrivning:

En artonårig, vacker och förståndig flicka av socialt högstående familj har väckt föräldrarnas missnöje och oro på grund av de ömhetsbetygelser med vilka hon förföljer en cirka tio år äldre dam «ur societeten». Föräldrarna påstår att denna dam trots sitt fina namn inte är annat än en kokott. Man vet om henne att hon bor hos en gift väninna som hon har ett intimt förhållande med, samtidigt som hon har lösas kärleksförbindelser med ett antal män. (?) Varken förbud eller övervakning hindrar henne från att utnyttja alla sina fåtaliga tillfällen att vara tillsammans med den älskade, ta reda på alla hennes levnadsvanor, vänta i timmar utanför hennes port eller på spårvagnsplatser, skicka blommor till henne och dylikt.10


Och han fortsätter:

En dag hände det som under sådana omständigheter ju en gång måste ske, nämligen att fadern på gatan mötte dottern i sällskap med denna dam, som han hade fått kännedom om. Han passerade dem båda med en vredgad blick som inte bådade gott. Omedelbart efter det slet sig dottern lös och kastade sig över muren till det nedsänkta stadsbanespåret som just där löpte nära intill. Hon fick sona sitt utan tvivel allvarliga självmordsförsök med långvarigt sängliggande, men turligt nog utan större bestående skador.11


Efter självmordsförsöket utfärdar fadern ett förbud, flickan får ej träffa damen ifråga mer; fadern är enligt Freud fast besluten att bekämpa dotterns homosexualitet med alla medel som står till buds och söker till sist upp läkare för att få hjälp med att återföra flickan till normalitet. Av flera uppenbara skäl – framför allt att flickan inte hyste någon egen önskan att påbörja en analys och att hon själv inte såg på sin homosexualitet som något bekymmer ? undviker Freud att ställa i utsikt att deras önskan skulle gå i uppfyllelse men förklarar sig ändå beredd att under en tid observera flickan.
Freud gör sedan följande försök till rekonstruktion av vad han tror hände vid tidpunkten för den dramatiska händelsen:

En dag gick hon och promenerade med henne [den älskade damen] på en plats och vid en tidpunkt där det inte var osannolikt att de skulle träffa på fadern när han kom ut från kontoret. Fadern passerade dem också och kastade en ursinnig blick på henne och hennes sällskap som han vid det laget kände till. Strax därpå kastade hon sig ned på det nedsänkta stadsbanespåret. Hennes redovisning för vad som närmast förorsakat hennes beslut låter nu helt rimlig. Hon hade tillstått för damen att den herre som hade tittat så argt på dem båda var hennes far och att han absolut inte ville veta av deras umgänge. Damen brusade upp och befallde henne att omedelbart lämna henne och aldrig mera vänta på henne eller tilltala henne, det måste bli ett slut på den här historien. I förtvivlan över att hon på så sätt hade förlorat den älskade för alltid ville hon ta sitt liv. Analysen gjorde det emellertid möjligt att avslöja en annan och mera djupgående tydning bakom hennes egen och och att stödja denna med hjälp av hennes egna drömmar. Självmordsförsöket var, som man kunde vänta sig, ytterligare två saker: en straffuppfyllelse (självbestraffning) och en önskeuppfyllelese. I egenskap av det senare innebar det att hon genomdrev den önskan som hade drivit henne in i homosexualiteten, nämligen att få ett barn av fadern, ty nu hade hon nedkommit och det var faderns fel.12


Freud lägger alltså stor vikt vid verbet «niederkommen», nedkomma; i sitt dramatiska nedstörtande ned på stadsbanespåret skulle kvinnan både ha nedkommit på själva rälsen och bokstavligt ha visat på en önskan om att nedkomma med faderns barn. Och i en tillhörande not nämner Freud följande: «Dessa tolkningar av självmordets metoder som sexuella önskeuppfyllelser är sedan länge allmängods hos analytiker. (Förgifta sig=bli gravid, dränka sig=föda; störta sig ned från en höjd=nedkomma.)».13 Ovanstående fallbeskrivning är således Lacan exempel när han försöker ringa in passage à l?acte vars främsta kännemärke således är att det innebär ett utträde ur det symboliska; detta måste förstås på så sätt att det symboliska, i det här fallet representerat av ett specifikt betecknande element, verbet «niederkommen», genom sin association till en förbjuden oidipal önskan, förkastats ut ur det symboliska fältet och istället visar sig som en konkret handling. Utträdet ur det symboliska gör alltså inte ordet oviktigt, snarare kan man säga att det får en extremt stor, och bokstavlig, betydelse.
Under seminarietillfället den 23 januari 1963 resonerar Lacan enligt följande:

Detta att låta sig falla [Ce laisser-tomber], det är (?) det viktigaste korrelatet för passage à l’acte. Från vilken synvinkel ska man se detta fallande i passage à l’acte? Från subjektets sida, helt klart. Passage à l’acte finns, om ni så vill, i fantasmen, på subjektets sida (?) Det är i det ögonblick som är allra svårast (?) som subjektet, så att säga, kastar sig från den punkt han befinner sig, ut från sin plats på scenen där han, såsom varande ett i grunden historiserat [historisé] subjekt endast kan hålla sig kvar i sin ställning som subjekt, det är där han i egentlig mening tippar över scenens kant; det är så den ser ut, själva strukturen på passage à l’acte..14


Och lite senare tillägger han:

Denna rörelse mot ett utrymmande av scenen, det är detta som tillåter oss att, vilket ni kommer att lägga märke till, göra en distinktion mellan detta [passage à l’acte] och någonting annat som är acting-out i dess egentliga betydelse. 15


Passagen, själva övergången i handling, är här således utträdet från den symboliska, sociala scenen, den scen som utgör världen. Lacan skiljer här mellan två av denna världs register, å ena sidan det område där det reella pressar mot scenen och å andra sidan den Andres område där människan som subjekt har att konstituera sig, att ta plats så som den som tar ordet, men inte kan bära detta ord annat än i en struktur som – hur verklig den än kan te sig – inte är annat än en fiktionens struktur. Passage à l’acte och acting-out är märkta med vissa karaktäristika som hjälper oss att peka på de respektive fenomenen. Vad gäller Freuds fallbeskrivning av den homosexuella kvinnan, hävdar Lacan att om själva suicidförsöket är en passage à l’acte, så är hela äventyret med den tvivelaktiga damen, utspelet mot fadern och familjen osv, acting-out. Lacan säger: «I acting-out är det någonting essentiellt i subjektets uppförande som visar sig. Den demonstrativa uppvisande betoningen gentemot den Andre i acting-out är någonting som bör framhållas.»16

Poesins passage à l’acte

Två frågor inställer sig för vårt vidkommande: hur skulle den poetiska motsvarigheten till den unga homosexuella kvinnans självmordsförsök se ut? Och hur skiljer man ett poetiskt acting-out från en poetisk passage à l’acte? Alla försök att konkretisera och exemplifiera tror jag visserligen ställer oss inför ett visst godtycke. Men eftersom passage à l’acte som nämnts har att göra med ett uträde ur en symbolisk ordning torde detta kunna innebära två saker: ett avsägande av metaforen dvs själva formen för det neurotiska symtomet och ett inträde i en mer konkret eller bokstavlig ordning; en mer bokstavlig och icke-metaforisk dikt alltså, kanske en dikt som skulle likna ett psykotiskt tal – ja, kanske, men inte bara det.
Vi kan notera att om man skulle betrakta den diktning som skrivs idag utifrån en psykopatolingvistisk.17 utkikspunkt skulle ganska stora delar av den påminna om ett psykotiskt tal i bemärkelsen att utsagorna tycks vara fragmentariska och lösryckta från ett sammanhang, att man inte vet vem som talar, att det är ovisst om utsagan är ett citat, och detta helt enkelt därför att poeten gjort avkall på de så kallade deiktiska språktecknen, shifters och hänvisningarna till den aktuella talsituationen. Även om vi kan notera att några av den moderna diktningens mest grundläggande gestalter, t ex Friedrich Hölderlin och Paul Celan, under perioder av sina liv led av någonting som måste sägas falla inom det psykotiska fältet, skulle det naturligtvis vara befängt att tala om den moderna och postmoderna diktningen såsom psykotisk, snarare skulle en liknande poesi tyda på ett släktskap med det psykotiska talet såsom varande en utforskning, man skulle kunna tala om en grundforskning, i språkets och därmed människans betingelser. Det som framför allt skulle undanta denna dikt från att falla inom definitionen passage à l’acte är emellertid själva det faktum att dessa förvisso fragmentariska utsagor inte innebär något utträde ur det symboliska fältet utan tvärtom är noggrant utmejslade, nedskrivna på papper och tryckta i en bok. Istället för ett utträde ur det symboliska är det tvärtom att föra in ett främmande föremål på det symboliska fältet.
Snarare skulle en poesins passage à l’acte innebära ett slut på själva skrivandet som sådant eller åtminstone ett närmande av själva gränsen för vad som överhuvudtaget är möjligt att läsa och skriva. Vi torde kunna urskilja åtminstone tre kategorier: 1) att personen efter den poetiska övergången till handling inte längre kan skriva 2) att personen fortfarande skriver men att det skrivna på något sätt är oläsbart (obehagligt eller obegripligt) och att ingen vill publicera eller läsa det 3) till sist har vi naturligtvis döden som den sista utposten mot att kunna skriva mer.18
Vi letar här följaktligen efter en litteratur som handlar om brott, flykt, utträde från scenen, upplösning av de sociala banden, en rörelse bort från det allmänmänskliga fältet. Vidare borde ett poetiskt passage à l’acte ta det franska uttrycket på orden och innebära just en övergång till handling och sannolikt ha med våld, sexualitet och någonting destruktivt att göra, och till sist ? ett poetiskt passage à l’acte gör man en enda gång. Det är en solitär, desperat företeelse som inte är möjlig att systematisera.

Liten exempelsamling (A, B, C, D, E)

Således: vilken litteratur skulle alltså karaktärisera utträde från scenen, vilken litteratur skulle bortse från det sociala och om vad som överhuvudtaget är möjligt att skriva och läsa, samtidigt som – och det får vi inte glömma ? det fortfarande är litteratur värd att skriva om. Låt oss ge oss i kast med några exempel:
A) Incest,19 Anaïs Nins postumt publicerade så kallade «ocensurerade kärleksdagbok». Den avgörande historien som utforskas i boken är den sexuella relation hon inleder med sin far, pianisten Joaqin Nin. Men Anaïs Nin beskriver också sina sexuella relationer med sina båda analytiker René Allendy respektive Otto Rank, förutom förhållandena med Henry Miller, dennes hustru June, äkta maken Hugh Guiler, Antonin Artaud och några till. Anaïs Nin upplever sig enligt utgivaren vara driven av sin analytiker Otto Rank att förföra sin fader och sedan lämna honom som ett straff för att fadern övergav henne som barn. När fadern för första gången tränger in i henne utbrister han: «Toi, Anaïs! Je n’ai plus de Dieu!»20 Nin talar om att en «ironisk pakt av likhet» uppstod dem emellan och några sidor längre fram i dagboken kan man läsa: «Mistralvinden avtog. Vi skrattade tillsammans åt att det gick åt så många näsdukar. Vi skrattade åt obscena ord som jag lärde honom på engelska. Han gav sig in i en lång fantastisk berättelse, full av ordlekar, om ett tal som han skulle hålla för mor: «Tu m’as pris souvent, mais tu ne savais pas comment me prendre. Anaïs sait. Je voudrais l’epouser» Vi skrattade tillsammans åt vilka miner vissa människor skulle göra om de visste.»21 Anaïs Nin är mycket medveten om att någonting liknande inte går att skriva innanför det symboliska registret – om inte de rent juridiska lagarna hade ingripit så hade de sociala gjort det – och väntar därför med att publicera det till alla berörda är avlidna. Någonting som eventuellt undantar henne från att falla under definitionen passage à l’acte skulle inte vara att hon i samlagen med fadern håller tillbaka sina orgasmer, men att hon skriver att hon gör det; de sparas för Henry Miller, som hon uttrycker det.
B) Under ett samtal den 8 februari 1982 mellan de franska poeterna Claude Royet-Journoud och Emmanuel Hocquard22 diskuterar man bland annat Lettre de Symi, ett brev från den grekiska ön Symi som Royet-Journoud skrivit till Roger Laporte och som sedan publicerades:

Emmanuel Hocquard: – Ja, det får mig att tänka på en anekdot (skratt) som blir absurd när man undersöker den på ordens nivå. Det var på Symi, på denna ö, och en dag såg vi metaforen på väg ned. Vi befann oss vid vattnet, och längs den väg som höll på att byggas var öns enda motorfordon – ett fordon som just tjänade till att bygga vägen – på väg ned. Det är för övrigt en smula märkligt att den enda bilen används för att bygga vägen. Och på sidan av denna lastbil stod, målat med grekiska bokstäver, ordet «metaphorès» – det vill säga, bokstavligen, «transporter». Och där kommer vi tillbaka till ord som förbrukar sig själva vad gäller betydelsen, därför att vi framför oss, bokstavligen, à la lettre, hade en metafor. Men en bokstavlig metafor är inte längre en metafor. (skratt)
Finns det inte en historia om död kopplad till denna metafor? Eller hittar jag på det? Dog inte mannen som körde metaforen med den? På en ö där det bara fanns en enda bil ?
Claude Royet-Journoud: – Jo, faktiskt. Det var den första vägolyckan på Symi, eftersom det innan dess fanns varken bil eller väg.
Emmanuel Hocquard: – Det var metaforen som dödade honom. (skratt)23


Den metafor som poesin gjort till sin idealiska tillflyktsort råkar alltså här ut för en «olyckshändelse», och världen blir bokstavlig. I en annan text tillägnad Royet-Journoud i Hocquards Album d’images de la Villa Harris (1978), kan man läsa: «Så länge ordet bevarade avståndet, så länge metaforen kunde dubblera den sinnliga världen, förblev livet i min makt. Jag lekte med min röst i luften, lät mina ord studsa mot stenen, när olyckan plötsligt inträffade. I sammanstötningen slets det skyddande höljet ljudlöst sönder, och i den meningsförlust som uppstod förstördes avståndet med ens. Det skrivna föremålet (scripta) började framträda. Och jag visste att jag i min tur försvann, inspärrad i tingen.»24
C) Nästa exempel är när Stig Larsson, i dikten «Åt det lätta kan man ingenting göra» i boken Natta de mina,25 den diktsamling där han signifikativt nog säger att han slutat skriva poesi, efter att ha känt sig sårad av att en «ung och oerfaren kritiker» fått recensera hans roman Komedin I i Dagens Nyheter, går omkring med, som han även själv tycker, «frånstötande mordfantasier» och beskriver hur han föreställer sig själv skicka hotelsebrev till namngivna redaktionssekreterare på tidningen. I en annan dikt i samma bok hånar han även kulturredaktören på sveriges näst största morgontidning: «jag började le, märkte att hans treåriga dotter / var det fulaste barn jag sett.» Larsson inleder här sitt arbete med att ta sig ut ur det symboliska, nu, tre böcker senare verkar han ha lyckats. Men vi är många som önskar honom tillbaka.
D) Riksteatern sätter 1999 upp Lars Noréns pjäs Sju tre; upprinnelsen till pjäsen är helt enkelt att Norén fått ett brev från tre interner på Tidaholmsanstalten som frågar om han vill göra teater med dem. Man kan säga att Sju tre är ett metadrama, ett drama som handlar om sig självt och sin egen tillkomst, där regissören «John», spelad av Reine Brynolfsson, repeterar just den uppsättning som åskådarna ser. Det speciella för pjäsen måste sägas vara att rollkaraktärerna helt uppenbart är modellerade efter skådespelarna som så att säga spelar sig själva och bland annat ger uttryck för nazistiska åsikter som så att säga är «verkliga». Trots en högljudd debatt i massmedia fullföljs spelplanen för pjäsen, men efter den sista föreställningen tar det hela sig en förbluffande vändning när en av aktörerna, Tony Olsson, deltar i ett brutalt bankrån som inkluderar två polismord. Olsson döms till livstids fängelse bland annat för mord.26
E) Marguerite Duras dödsbok Det är allt,27 de sista 39 sidorna av Duras författarskap är obrutet upptaget av den egna dödsprocessen, helt och hållet koncentrerad på ett utträde ur det symboliska. Anteckning från den 26 december: «Jag avskyr att matas med psykologi./ Det är äckligt. // Midnatt // Jag vill inte ha någonting, ingenting som är beordrat. / Jag vill ha kaffe, och det genast.»28 Anteckning från Lördagen den 30 december, 2.30 på natten: «Ni är utestängd från Duras rike.»29 Onsdag den 3 januari ?96: «Tomheten, det vill säga friheten. // Slutna kvinnor säger ingenting. De väntar. En ensam / kvinna talar inte.»30 Lördag den 6 januari: «Vänlighet är inte mycket värt. Det viktiga är den vilda / tanken som inte leder någonstans, inte till någonting. // Senare // Hat hjälper en att uthärda.»31 Den sista anteckningen gjord tre dagar innan döden lyder helt enkelt: «Adjö.» Sedan tystnad. Ett vitt papper. Och kroppens övergång till handling.

Antiepilog – ett exempel på inträdet i det symboliska
Archilochos (600-talet före kristus), vars namn betyder ungefär «Underbefäl», var legosoldat och så småningom krigarskald på den joniska ön Paros i Egeiska havet och känd bland annat för att vara det jambiska versmåttets förste store representant samt att ha skrivit västerlandets äldsta bevarade erotiska dikt.32 Arcilochos blir lovad Lykambos dotter Neobole till hustru men av oklar anledning tar emellertid den blivande svärfadern tillbaka äktenskapslöftet. Archilochos greppar då inte svärdet utan pennan och gisslar, hånar, förlöjligar sin förutvarande trolovade och dennes fader i obarmhärtiga paskiller och enligt en visserligen inte helt säkerställd legend hänger sig både Lykambos, Neobole och en yngre syster. Alltså, i all enkelhet: istället för att strypa den svekfulle Lykambos i vredesmod så skriver Archilochos: «Jag stryper den svekfulle Lykambos i vredesmod», och han har därmed avsagt sig agerandet och sitt gamla yrke; han har trätt in i det symboliska, han förändrar verkligheten inte genom att ingripa i den med aktivt våld utan med själva dikten – som den fiktionens politik den är.

Hjärta, hjärta, du som prövat sorg och smärta utan like,
Stå mot stormen, strid mot sveket, vänd ditt bröst mot ödets slag!
Jubla icke, när du segrat, himmelshögt i allas åsyn,
Ligg ej klagande därhemma, när sig segerlyckan vänt!
Må din glädje och din vrede aldrig överskrida måttet.
Lagen känn, den lag som länkar allt i människornas liv! 33

Referenslista

Duras, Marguerite (1999): Det är allt, ellerstöms förlag, 2000.
Freud, Sigmund (1916): «Einige Charactertypen aus der psychoanalytischen Arbeit» Studienausgabe X, opublicerad svensk översättning.
Freud, Sigmund (1920): «Om psykogenesen i ett fall av kvinnlig homosexualitet», Samlade skrifter band V, Sexualiteten, Natur och Kultur, 1998.
Hocquard, Emmanuel & Royet-Journoud, Claude (1982): «Samtal den 8 februari 1982», i OEI 2/3, 2000.
Hocquard, Emmanuel (1978): Album d’images de la Villa Harris, citerad i Eriksson, Helena & Magnusson, Jonas (J), (red): Jag skriver i dina ord, 12+1 franska poeter, Lejd, 2000.
Klein, Melanie (1927): «Criminal Tendencies in Normal Children», The Writings of Melanie Klein, Love, Guilt and Reparation and Other Works 1921 ? 1945, London Karnac Books, 1992.
Lacan, Jacques (1998): L’Angoisse, Seminaire 1962-1963, Éditions de l?Association Freudienne Internationale, Publication hors commerce, 1998.
Larsson, Stig (1997): Natta de mina, Bonnier Alba, 1997.
Nin, Anaïs: Incest, Trevi, 1993.

Noter:

1 Sigmund Freud, Studienausgabe, X, sid 252-253, artikeln kommer att översättas i det elfte bandet av utgåvan av Freuds Samlade skrifter och bära rubriken «Några karaktärer som man möter i det psykoanalytiska arbetet». [tilbake]
2 Ungefär: Förbrytare till följd av skuldmedvetande. [tilbake]
3 Studienausgabe, X, sid 252, översättning av Mats Svensson. [tilbake]
4 Ibid, sid 253. [tilbake]
5 The Writings of Melanie Klein, Love, Guilt and Reparation and Other Works 1921 – 1945, London Karnac Books, 1992. [tilbake]
6 Ibid, sid 175-176. Min översättning. [tilbake]
7 Ibid, sid 176. [tilbake]
8 L’Angoisse, Seminaire 1962-1963, Éditions de l?Association Freudienne Internationale, Publication hors commerce. [tilbake]
9 Sigmund Freud, Samlade skrifter, band V, Sexualiteten, Natur och Kultur. [tilbake]
10 Ibid, sid 240. Översättning Ingrid Wikén Bonde. [tilbake]
11 Ibid, sid 241. [tilbake]
12 Ibid sid 254. [tilbake]
13 Ibid, not 8, sid 342. [tilbake]
14 L’Angoisse, Seminaire 1962-1963, Éditions de l?Association Freudienne Internationale, Publication hors commerce. Sid, 132. Min översättning. [tilbake]
15 Ibid, sid 132. [tilbake]
16 Ibid, sid 139. [tilbake]
17 Psykopatolingvistik kan defineras som läran om hur man lingvistiskt kan urskilja olika psykopatologier, olika sjukdomstillstånd. [tilbake]
18 Det vore frestande att diskutera vissa poeters självmord såsom varande acting-out eller passage à l’acte men jag tror det vore att söka på fel plats. Två tydliga extremer dock: Michael Strunges förtvivlade, slarviga självmord, passage à l’acte; Yukio Mishimas spektakulära övertänkta dito, acting-out. Man skulle kunna säga att ett suicid som i så stor utsträckning är ett konstnärligt statement som Mishimas både behåller sin status som metafor och inte innebär ett utträde från scenen och det symboliska registret, tvärtom; Mishima skriver både in sig i lång tradition av seppuku samtidigt som han tillför genren nya och moderna dimensioner. [tilbake]
19 Anaïs Nin, Incest, Bokförlaget Trevi, 1993, översättning Britt Arenander. Originalet trycktes 1992, sju år efter Nins makes bortgång. [tilbake]
20 Ungefär: Åh, du Anaïs! Jag har inte längre någon Gud! Ibid, sid 222. [tilbake]
21 Ibid sid 226. Det franska citatet kan översättas till: «Du har tagit mig ofta, men du vet inte hur man ska ta mig. Anaïs vet. Jag skulle vilja gifta mig med henne.» [tilbake]
22 Samtal den 8 februari 1982, publicerat i OEI, nr 2/3, 2000 i översättning av Jonas (J) Magnusson. Samtalet trycktes ursprungligen i Action poétique. [tilbake]
23 Ibid, sid 54-57. [tilbake]
24 Översättning Jonas (J) Magnusson, citat ur poesiantologin Jag skriver i dina ord, 12+1 franska poeter, bokförlaget Lejd, 2000. [tilbake]
25 Stig Larsson, Natta de mina, Bonnier Alba, 1997, Stockholm. [tilbake]
26 För en initierad diskussion om detta utifrån framför allt ett deleuzianskt perspektiv, se kapitlet «Sju tre och dramatikens gränser» i Anders Johanssons kommande doktorsavhandling: Avhandling i Litteraturvetenskap, Glänta Produktion 2003. [tilbake]
27 Marguerite Duras, Det är allt, ellerstöms förlag, 2000. Lund. Översättning av Kennet Klemets. [tilbake]
28 Ibid, sid 36. [tilbake]
29 Ibid, sid 38. [tilbake]
30 Ibid, sid 38. [tilbake]
31 Ibid, sid 38. [tilbake]
32 Finns i översättning av Gunnar D. Hansson i Lyrikvännen, nr 2-3 1989. [tilbake]
33 Archilochos, i översättning av E. Zilliacus Grekisk lyrik, citerad i Västerlandets litteraturhistoria, band I, red. Lennart Breitholtz, Almquist & Wiksell, 1963. [tilbake]

comments powered by Disqus