De många språkens litteratur – indiska färder

Av Birgitta Wallin

Indisk kultur är en väv gjord av många vävnader, många trådar. Väven är oändlig liksom skuggorna i mönstret. På vissa ställen är den mörk, på vissa ljus, på vissa saffransfärgad, på vissa grön som fälten med nytt ris, på vissa fläckad av blod, på vissa är den tvättad sval och ren av källvatten från Himalaya.

Den som säger så är Mahasweta Devi (raderna är hämtade ur det tal hon höll när Indien var temaland på bokmässan i Frankfurt 2006). Hon är en av Indiens främsta samtida författare och hon skriver på bengali.

Indisk litteratur är en väv skapad av många språk. De indiska böcker som når oss här i väst är oftast de som är skrivna på engelska. Under de senaste decennierna har de anglo-indiska författarna firat stora triumfer internationellt. Bland dem finns underbara berättare och språkliga ekvilibrister som Arundhati Roy och Salman Rushdie. Men bakom dem och deras engelskspråkiga kollegor står alla de författare som skriver sina böcker på de indiska språken, och deras berättelser hörs sällan utanför Indien.

Vilka är då de indiska språken? Det finns 22 officiella språk (engelskan ej medräknad), enligt den senaste siffran jag sett räknar man med att 325 språk talas i Indien idag och dialekter finns det i tusental. Sannerligen ett vimmel av språk … De nordindiska är släkt med vårt svenska tungomål och har indo-europeiska rötter, de sydindiska hör hemma på den dravidiska grenen. Därutöver har exempelvis stamfolken, Indiens ursprungsbefolkning, sina egna språk varav flera tillhör mundaspråken. Alfabeten i landet är också de flera, ett tiotal.

Här följer en lista på de 22 officiella språken – deras namn bildar i sig själva nästan en dikt:

assamesiska
bengali
bodo
dogri
gujarati
hindi
kannada
kashmiri
konkani
matihili
malayalam
manipuri
marathi
nepali
oriya
punjabi
sanskrit
santhali
sindhi
tamil
telugu
urdu

I britters tukt och förmaning

Språken är litteraturens blodomlopp. Under den långa brittiska kolonialtiden förhindrades detta omlopp i sin bana på många vis, främst genom att sanskrit och persisk-arabiska gavs företräde framför de talade moderna indiska språken.

Britterna med sin språkligt och religiöst enhetliga kultur förstod sig inte på Indiens flerspråkiga och multi-religiösa kultur. Istället försökte de tukta och standardisera Indiens mångskiftande litteratur genom en strängt kontrollerad översättningsverksamhet, bedriven under överinseende av britter eller angliserade indier i enlighet med västerlandets smak och normer. Ett kolonialt projekt att skapa en «nationell» litteratur åt Indien inleddes, genom att översätta sanskrit- och arabiska klassiker till engelska och engelska klassiker till indiska språk. Det var helt enkelt en ny estetik som skulle skapas, tillsammans med den nya politiken och ekonomin som krävde att man följde dess normer och måttstock.

Men långt innan denna påtvingade «utveckling» fanns en kulturell och historisk enhet i det som senare skulle bli nationen Indien. Indisk litteratur har alltid överskridit regionerna och korsat språkliga gränser, menar litteraturkritikern Aijaz Ahmed (se «Indian Literature» i In Theory:Classes, Nations, Literatures, 1993). Det är snarare så att det är mångspråkigheten och den flytande språktillhörigheten som givit indisk litteratur dess specifika identitet – de många språken är utmärkande för själva det som är Indien, en del av dess väsen.

Omvandlingens tid

Enligt den tyska indologen Lothar Lutze har indisk litteratur genomgått en stor omvandling under den postkoloniala situationen efter 1947. Han talar om tre övergångar:

• från muntlig tradition till skriftlig. Från talare till skrivare, från lyssnare till läsare.
• från traditionell estetik med tonvikt på igenkännande och upprepning till en estetik som står i opposition och vill förnya och provocera.
• från ett höglitterärt språk till ett mer vardagligt.

På femtio- och sextiotalen bröt modernismen igenom på bred front inom indisk litteratur. Det innebar en förändring av uttryckssätt över hela Indien, eftersom de flesta indiska språk tillsammans upplevde den nya framrusande tiden.

Modernismens glansperiod tycks nu vara över, men dess experimentlusta och radikala inställning till etablissemanget lever kvar i andra former. Det finns idag ett tvivel på det modernistiska projektet och på själva idén om en framåtskridande, linjär utveckling. Man vill inte längre göra åtskillnad mellan «fin» och «folklig» konst, inte heller mellan verkligheten och bilden av verkligheten. Det pågår också en revolt mot den tidiga modernismens fokusering på jaget och det finns en stark önskan om att kommunicera med den publik som traditionellt hållits utanför den höglitterära «helgedomen».

Under de senaste femtio åren har en transformation pågått, och den pågår än i detta nu: traditioner konstrueras och dekonstrueras, enhetens respektive olikhetens principer prövas växelvis, den västerländska närvaron erkänns och förnekas, radikala europeiska idéer varvas med ett sökande efter rötterna.

Mångstämmighet

Många många händer har vävt, håller på att väva och kommer att fortsätta väva Indien. Mitt land. Sargat, slitet, stolt, vackert, hett, fuktigt, kallt, sandigt, gnistrande, glanslöst, bildat, barbariskt, vilt, strålande.
Mahasweta Devi

Indisk kultur kännetecknas på många sätt av att den är dialogisk och bygger på en uppfattning om en sammanhållande identitet som något som existerar av olikheter och korsbefruktningar. Detta stämmer väl in på dagens indiska litteratur som är en rörelse i många riktningar. Också inom själva texterna finns en mångstämmighet.

Under drygt ett decennium har jag haft glädjen att få syssla med indisk litteratur inom ett svensk-indiskt översättningsprojekt. Det har inneburit flera resor till detta väldiga land, som Salman Rushdie liknar vid «en attack på alla sinnen». (Och det är nog så, att antingen vill man bara återvända igen och igen efter att ha varit där en gång, eller också vill man aldrig sätta sin fot där igen … För mig blev mötet av det förblivande slaget.)

Projektet presenterar modern indisk litteratur från olika språk på svenska i en bokserie kallad Indiska Biblioteket. En del översättningar har också gjorts åt andra hållet, svensk litteratur till indiska språk, och en grundläggande idé har varit att översättningarna i möjligaste mån ska göras gemensamt av svenska och indiska översättare i bokens ursprungsland. Under åren har därför indiska översättare kommit hit till vår nordiska utpost, medan svenska översättare har anträtt färden till Indialand.

Vi har valt att mestadels översätta indisk litteratur som inte är skriven på engelska utan på något annat av landets alla språk. Det dagliga livet i Indien försiggår till stor del på dessa språk, men litteraturen som skrivs på till exempel gujarati, malayalam eller oriya hittar alltför sällan utanför landets gränser. Bokmarknadens struktur är det största hindret – att varje bok numera ska bära sina egna kostnader innebär att förlagen är än mindre benägna att satsa på författarnamn som är okända här, hur stora de än är, om de inte redan är översatta till engelska och tidigare gjort succé på annat håll i Europa eller USA. Men en orsak är också att det inte är alldeles lätt att hitta översättare. Vi har därför arbetat enligt en metod vi lärt av våra indiska vänner: Vi har i översättandet använt oss av en engelsk, ibland också fransk eller tysk version, för att därefter arbeta utifrån originalet tillsammans med en språkkunnig person (och det måste ju då finnas ett språk som är en länk, vilket oftast blivit engelskan).

Det «oväsen» som är språkets nerv

Med tiden har det blivit tio indiska titlar på svenska. Genom att lyfta fram några av dem vill jag här ge glimtar ur en mångfacetterad litteratur.

En av de första böckerna i Indiska Biblioteket var romanen Samskara – rit för en död man av U. R. Anantha Murthy, i översättning av Hans O Sjöström. Den är en minor classic inom indisk 1900-talslitteratur och kom i original 1965, på det sydindiska språket kannada.

I en liten by har en brahmin dött. Under sin levnadstid har han inte alls uppfört sig som en brahmin bör göra: han har umgåtts med muslimer, han har supit och haft en älskarinna – som dessutom var av låg kast. Nu blir det problem, för ingen av de andra, mer traditionsbundna brahminerna, vill förrätta begravningsritualen över denne förlupne broder. Värmen stiger i byn, gamarna slår sig ner på hustaken. Byns helige man söker svar från gudarna på frågan hur han ska agera, men det kommer inget. Han måste själv välja sin väg.

För några år sedan besökte jag en folkhögskola i Värmland, där ungdomarna hade läst tre indiska böcker varav Samskara var en. Jag tänkte då att brahminernas värld kanske skulle upplevas som alltför avlägsen och specifik att sätta sig in i. Men detta visade sig vara en förutfattad mening. En av de unga killarna i tjugoårsåldern viftade med boken och kommenterade: «Den helige mannen ställs ju inför ett vägval och måste bestämma sig. Jag kände igen mig i det där, hur svårt det kan vara att välja.»

Anantha Murthy hör till de författare som tydligt tagit ställning för att skriva på det egna språket. Han vill skriva för de människor som befinner sig runt omkring honom, och han anser att de som skriver på indiska språk på ett annat sätt kan ösa ur indiska erfarenheter än de som skriver på engelska: «Vi skriver från innergården, de står på framsidan och beskriver fasaden för läsare i väst.»

En annan av de tidigare böckerna i Indiska Biblioteket är romanen Lyssna min dotter av Krishna Sobti, översatt av Annika Ruth Persson. Sobti är hindilitteraturens grand old lady, hon skriver på det språk som är Indiens största.

«Jag har aldrig tänkt mig ett liv utan att skriva», säger Krishna Sobti i en intervju i boken The Wordsmiths (Katha, 1996). Det är bara den som inte har andra plikter som kan ägna sig åt författande, menar hon vidare. Därför har hon aldrig gift sig. «En tillvaro som ingift i en familj betyder noll kreativitet för mig.» Hon uppmanar varje indisk kvinna att bli en egen person, så att var och en kan göra det hon är född till.

Lyssna min dotter är ett drama, ett kammarspel där mor och dotter är huvudpersonerna. Det finns starka självbiografiska inslag i den och Krishna Sobti har sagt att skildringen bygger på hennes och hennes mors «ömsesidiga neuroser».

I romanen följer vi modern under hennes sista dagar på väg mot döden och tar del av ett samtal mellan henne och dottern som på samma gång är en uppgörelse och en försoning. Modern bannar sjukdomen som belägrar henne, hon har svåra smärtor och hon tar sig rätten att såra dottern med repliker riktade mot hennes integritet. Men hon öser också all sin kärlek över denna vuxna dotter, för över sin eld och sina insikter. Hennes berättelse utmynnar i ett temperamentsfullt tack till det mirakulösa som är livet. Språket är lyriskt.

Lyssna min dotter är bara på drygt 9o sidor. Betydligt mer omfångsrik är Krishna Sobtis roman om Delningen, Zindaginama. Sobti tillhör «Partition-generationen», de som i sina egna kroppar bär våldsamma minnen och förluster från 1947 när landet delades i Indien och Pakistan, när kartan ritades om och grannar förvandlades till fiender. Flera miljoner människor tvingades på flykt och omkring en miljon dödades. I Zindaginama skildras tiden i Punjab före Delningen genom många olika röster. Det är historien sedd underifrån: «Människorna på andra sidan gränsen är en del av oss. Det kan vi inte glömma.»

Romanen är omtalad för sitt språk, för författarens sätt att blanda högt och lågt genom att föra in talspråk och inslag av punjabi och urdu i hindin, vilket retat fundamentalister som vill hålla språket «rent». Men det är blandningen, eller som Krishna Sobti själv benämner det, «oväsendet», som är språkets nerv. Tyvärr finns inte Zindaginama på svenska, inte heller på engelska ännu. Den hör sannolikt inte till det lättaste att överföra till ett annat språk …

Närheten till novellen

Kärlek, uppror och kardemummakärnor heter en antologi som samlar 18 noveller från tio olika indiska språk, och som utkom på svenska 2001. Redaktörer var Tomas Löfström och jag. En majoritet av författarna är kvinnor, inte för att vi försökte oss på någon omvänd kvotering, utan helt enkelt för att vi fann deras berättelser vara mest intressanta, både upprörande och underhållande. Antologin kan liknas vid ett panorama över det indiska nittonhundratalet, med dess självständighetskamp, frigörelsen från britterna, Delningen, livet i den nya staten. Det handlar om vardag och drömmar, kärlek och konflikter under ett sekel av dramatiska omvälvningar på den indiska subkontinenten. Bland de medverkande författarna finns några av de största namnen bland moderna indiska prosaister: Saadat Hasan Manto, Paneshwar Natu «Renu», Mahasweta Devi, Indira Goswami, M. T. Vasudevan Nair med flera.
Novellen som genre har en stark ställning i modern indisk litteratur. Det finns många skäl till detta. Ett är närheten till den orala litteraturen: berättelsen är en avgörande del av varje muntlig tradition. Novellen har sin hemvist i det dagliga livets händelser, den ligger nära hjärtats rytm. Romanen däremot har ofta betraktats med skepsis, en västerländsk uppfinning kommen ur borgerlighetens framväxt och med en betoning på individen som varit främmande för asiatisk kultur. Romanen är ju dessutom ett sent påfund, människan har levt utan den en stor del av sin tid här på jorden. Men utan berättelser är det svårt att tänka sig en mänsklighet.

Tidningar och tidskrifter, «little magazines», har varit viktiga forum för noveller och åtskilliga författarskap har kunnat växa och utvecklas tack vare den möjligheten att publiceras. Många är de indiska författare som debuterat i tidskriftsform med en kort berättelse och därefter kontinuerligt utgivit novellsamlingar.

Påfallande är att flera av de författare vi valt att introducera i Indiska Biblioteket har sin styrka i novellistiken, i berättandet. Låt mig här presentera ett par av dem närmare: Ambai och Mahasweta Devi.

En smak av södra Indien

Ambai skriver på det sydindiska språket tamil. Hon föddes 1944 i Coimbatore i Tamil Nadu, växte sedan upp på olika platser i Indien. Nu lever hon sedan länge i Bombay, där hon byggt upp ett dokumentationscenter kring kvinnors historia och kultur, SPARROW.

Ambai har egentligen inte någon stor skönlitterär produktion bakom sig, ändå har hon trätt fram som en av de ledande författarna på tamil idag. Kärleken till det tamilska språket har hon fått från sin mormor och sin mamma. Mormodern hade på egen hand orienterat sig i den väldiga klassiska litteraturen på tamil, och som barn tillbringade Ambai ofta somrarna hos henne och fick ta del av detta arv. Modern var sångerska och hämtade många sånger ur den tamilska traditionen.

Vägen till författarskapet gick också via de litterära tidskrifter på tamil som florerade under sextio- och sjuttiotalen med utrymme för experiment och debatt. Ambai har till dags dato utgivit fem novellsamlingar och även skrivit dramatik. På svenska finns nu samlingen Flod, innehållande tio noveller.

Hennes egentliga namn är C. S. Lakshmi och det använder hon när hon skriver essäistik på engelska eller arbetar med undersökningar kring kvinnors villkor inom olika områden. Ambai är författarnamnet när hon skriver skönlitterärt på tamil. Pseudonymen är hämtad från en gudomlighet som återföds i manlig skepnad för att hämnas de oförrätter hon tidigare utsatts för som kvinna.

Ambai kallas ofta feministisk författare och har inget emot det, tvärtom. Även om hon blir irriterad av att hela tiden få höra att hennes texter handlar om kvinnor: «Jag skriver om människor!» betonade hon när hon besökte Sverige häromåret.

Kvinnans frigörelse, inbegripande mannens, är den djupast liggande tematiken i hennes texter. Strävan är att göra sig fri från påklistrade identiteter, kunna välja livsväg. Det patriarkaliska samhällets grövsta brott, menar Ambai, är att förvägra kvinnan kontrollen över sin kropp. Det är i kroppen allt börjar.

Mat och musik är två områden som är mycket viktiga för Ambai. Båda har med njutning att göra. Men på båda områdena avspeglas också ojämlikheten mellan könen: det är kvinnorna som inhägnas i köket under de många och långa timmar som matlagningen tar, det är männen som tar plats på de musikaliska arenorna medan kvinnorna också där oftast hänvisas till hemmet.

Ambai har ett öga för detaljer, för färger. Frihetssymboler gör sig ofta påminda i hennes texter: fåglar, berg, floder … Det handlar inte sällan om att färdas, vara på resa både i det inre och i den omgivande världen. Utmärkande är även den lekfullhet med vilken hon avtäcker olika skeenden, till synes stillsamma men dramatiska och avgörande.

Det är jag själv som har översatt Ambais noveller till svenska, och jag tänkte här passa på att beskriva den processen för att ge en bild av hur vi arbetat inom projektet. Först läste jag de engelska utgåvor som finns av Ambais berättelser (fyra samlingar) och gjorde ett urval. Sedan påbörjades «råöversättningen». Men jag hade många frågor, särskilt undrade jag över de indiska ord som förekom frekvent också i den engelska versionen.

Så bar det av till Indien. Där tillbringade jag ett par veckor i Chennai, huvudstaden i delstaten Tamil Nadu. Jag fick hjälp av Sandhya Rao, som själv är översättare, barnboksförfattare och förläggare, och hennes mor Manorama Madhava Rao att jämföra den engelska text jag utgått ifrån med Ambais tamilska original. Vi satt hemma hos Sandhya, runt matbordet, och jag fick smaka de tamilska ordens nyanser och en del av de vegetariska rätter som förekommer i boken. Manorama var en underbar kock. Ibland sprang Sandhyas son ut till grönsakshandlaren och kom tillbaka med någon för mig ny krydda som jag fick lukta på. Bäst av allt var ändå när Sandhyas mor sjöng några av de tamilska sånger som det citeras ur här och var i novellerna. Hon bar med sig sångerna från sin ungdom. När jag frågade hur hon kunde minnas dem sade hon bara: «De hör ju till.» Det är den typ av vetskap som man måste leva sig till.

Sandhya svarade sedan också både snabbt och utförligt på mängder av frågor som jag skickade via e-post. Utan henne och hennes mor hade översättningen inte varit möjlig.

Bengaliska uppror

Ifall Krishna Sobti är hindilitteraturens grand old lady är Mahasweta Devi det vad gäller litteraturen på bengali. Såväl hon som Sobti tillhör Indiens mest betydande författare idag. Branden i hjärtat heter en samling med nio noveller av Mahasweta Devi som utkom på svenska i höstas, i översättning av Jan Stolpe.

Mahasweta Devi föddes 1926 i Dhaka i östra delen av Bengalen (dagens Bangladesh). Tidigt flyttade familjen till Kolkata i Västbengalen och där har Mahasweta bott sedan dess. Hon kommer från en medelklassfamilj med många kulturutövande medlemmar – båda hennes föräldrar var författare.

När jag besökte henne för ett antal år sedan berättade hon att hon i tonåren var en riktig bokslukare.

– Du kommer ju från Sverige, det gjorde väl också Selma Lagerlöf?

Hennes far brukade ge henne paket med böcker skrivna av nobelpristagare, och på det viset kom hon att läsa den svenska författarinnan. Hon verkar ha tyckt om det hon läste. Modern satte verk ur den äldre bengaliska litteraturen i händerna på henne. De var svårlästa för en ung person, men Mahasweta har i en intervju sagt att det var allt läsande i unga år som lade grunden till författaren i henne.

Det bengaliska Indien saknar inte författare och intellektuella att inspireras av: fritänkaren Rammohan Roy, Bankimchandra Chatterjee – kallad Indiens första moderna författare, mystikern och andlige läraren Ramakrishna och dennes lärjunge Swami Vivekananda, filmregissören Satyajit Ray, den populäre romanförfattaren Saratchandra Chatterjee och, förstås, nobelpristagaren i litteratur Rabindranath Tagore, är några av de mest framstående.

Med början under tidigt 1800-tal växte den bengaliska renässansen fram, en social reformrörelse med moderniseringssträvanden. I självständighetskampen mot britterna har Bengalen också spelat en viktig roll som motståndsfäste. Kolkata, huvudstad under det brittiska imperiet och idag delstatshuvudstad, har alltså länge utgjort ett litterärt nav.

Som ung studerade Mahasweta Devi några år vid Santiniketan, Tagores fria universitet för olika konstarter. Det var på femtiotalet hon började skriva regelbundet. Hon kom sedan att arbeta både som journalist och lärare i engelska på ett college. Hur hon hunnit med allt, då hon var lärare i över tjugo år och samtidigt skrev egna böcker och artiklar till olika tidningar, är en gåta. Det gick bättre när hon skilde sig, har hon själv sagt, och bäst efter den andra skilsmässan – hon har varit gift två gånger.

1984 lämnade Mahasweta lärartjänsten och har sedan dess ägnat sig åt att skriva och stödja ursprungsbefolkningen, tribals, i olika byar. Stamfolken, som är de äldsta folkgrupperna i Indien och utgör ungefär en sjättedel av befolkningen, står allra längst ner på samhällsstegen. Mahasweta har varit med om att starta föreningar, hon skriver inlagor och uppvaktar myndigheterna, anordnar demonstrationer och gör allt hon kan för att slåss för denna grupps rättigheter. Hon grundade kvartalstidskriften Bortika, där folk i byarna, lågkastiga och stamfolk, själva kan göra sig hörda.

Mahasweta Devi har idag en enorm litterär produktion bakom sig, inom olika genrer: romaner, noveller, barnböcker, dramer, politiska artiklar. När jag under mitt besök undrar hur många böcker hon egentligen skrivit svarar hon:

– Nånstans mellan hundra och hundrafemtio. Men det är trettio som är bra.

Resten har hon skrivit för att försörja sig och skäms inte för det.

Hennes första bok, Jhansir Rani, kom 1956 och handlar om drottningen av Jhansi som var en förgrundsgestalt i det stora upproret mot britterna 1857.

– Rebeller är vad som inspirerar mig, sa Mahasweta apropå debuten.

Motsättningen mellan dem som har och dem som inte har är hennes ledmotiv. I det hon skriver och i hennes gärningar. Litterära utmärkelser i all ära (hon har fått en hel hoper), men i hjärtat värdesätter hon den sari hon fick från stamfolken vid en ceremoni där hon utnämndes till moder. Hon har på många sätt brutit sig ur den privilegierade, bengaliska medelklass hon föddes in i. Hennes livsmönster är annat.

– Många medelklassintellektuella bara pratar om revolution. Jag gillar inte att prata. Jag gillar att göra saker.

Och Mahasweta Devi är en sann aktivist. Hon reser så ofta hon kan till stamfolkens trakter, ut i byarna, även om det inte blir lika ofta som förr (hon är 83 nu). Men hela tiden kommer folk istället hem till henne för att få hjälp på olika sätt. Hennes lägenhet är att likna vid en förbindelsecentral, varifrån man förbereder transporter av förnödenheter till behövande och upproriska texter skickas ut i världen.

I sina berättelser ruckar Mahasweta Devi på uppfattningen om centrum och periferi – det är de fattiga, de hunsade, de upproriska som är huvudpersoner här. Där de är, är världens mitt. Berättelserna börjar med dem.

Hennes litterära stil utmärks av en speciell glöd, den är satirisk och kärv samtidigt som den är lyrisk. I berättelserna finns ett starkt tilltal, nära länkat till det muntliga berättandet. Enligt den postkoloniala teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak har Mahasweta sprängt gränser inom den bengaliska litterära traditionen och tillfört språket något nytt. Bit för bit har hon gjort sig av med det överlastat litterära, det sentimentala, och blandar istället högt och lågt: litterär bengali, gatans bengali, byråkraternas bengali och stamfolkens bengali sätts samman i ett språkligt collage.
I det urval som publicerats på svenska ingår flera av Mahasweta Devis mest kända noveller. Här kan tilläggas att Branden i hjärtat nyligen blivit vald som en av de nya femtio titlarna i bokserien Alla Tiders Klassiker för svenska skolan.

Mahasweta Devi inledde denna text, och hon får också avsluta den:

Låt historierna bli berättade. Låt människorna läsa. Låt dem lära sig läsa. Låt dem spåra varje alfabet med fingrarna tills de kan stava till sina namn, sina adresser. Tills de själva kan skriva det de behöver: Jag vet. Jag kan. Jag vill.

¤ ¤ ¤

Citaten ovan är översatta av artikelförfattaren. Mahasweta Devis tal på bokmässan i Frankfurt 2006 finns att läsa i sin helhet i Karavan nr 3/2008, «Drömmarnas republik».

OM INDISKA BIBLIOTEKET
Indiska Biblioteket presenterar modern indisk litteratur på svenska. Bakom bokserien står Svensk-indiska översättningsprojektet, ett samarbetsforum för svenska och indiska författare, översättare och bokförlag. Detta projekt omfattar översättning av indiska böcker till svenska och svenska böcker till indiska språk. Redaktörer för den svenska bokserien är Tomas Löfström och Birgitta Wallin. Projektet samverkar med tidskriften Karavan och stöds av Sida.

Böcker från Indiska Biblioteket
Lyssna min dotter. Roman av Krishna Sobti. Övers. Annika Ruth Persson. Tranan, 2001.
Samskara – rit för en död man. Roman av U R Ananthamurthy. Övers. Hans O Sjöström. Ordfront, 2001.
Kärlek, uppror och kardemummakärnor. Indiska noveller. Red. Tomas Löfström och Birgitta Wallin. Tranan, 2001. Pocketupplaga 2004.
Dagar i Mahuldiha. Berättelser och reportage från östra Indien av Anita Agnihotri. Övers. Joar Tiberg. Tranan, 2006.
Berättelsen på min rygg. Indiens daliter i uppror mot kastsystemet. Berättelser, essäer, dokument. Red. Eva-Maria Hardtman och Vimal Thorat. Ordfront, 2006.
Detta land som aldrig var vår moder. Dikter av indiska dalitpoeter och bilder av Savi Sawarkar. . Red. Eva-Maria Hardtman och Vimal Thorat. Tranan, 2006.
Branden i mitt hjärta. Berättelser från Bengalen av Mahasweta Devi. Övers. Jan Stolpe. Ordfront, 2008.
Flod. Noveller av Ambai. Övers. Birgitta Wallin. Tranan, 2008.
Under mangoträdet. Tre berättelser av Vaikom Muhammad Basheer. Övers. Katarina Sjöwall Trodden. Tranan, 2008.
Den heliga papegojan och andra berättelser om Akbar och Birbal. Återberättade av Sara Mathai Stinus. Övers. Marie Norin och Catharina Andersson. Karavan, 2008.
Innan Ganges flyter in i natten. Antologi med indiska dikter översatta från hindi, malayalam och engelska. Red. Red. Tomas Löfström och Birgitta Wallin. Tranan, 2009.
Indienexpressen. Guide till indisk litteratur. Red. Tomas Löfström och Birgitta Wallin. Karavan, 2010.

(De två sista titlarna har utkommit sedan texten skrevs.)